184 Den absoluta omfattningen går inte direkt att jämföra med debetsiffrorna ovan eftersom alla inbetalningar har medräknats. Eftersläpningar frän 1740 och 1769 höjer siffrorna för de inbetalda beloppen. Siffrorna bekräftar att allmogen klarade sig bättre pä 1740-talet än pä 70-talet. Inbetalningarna s)önk aldrig under ursprungsnivån - tvärtom ökade insättningarna - och p.g.a. eftersläpningen kom i båda fögderierna de största beloppen in under 1744 och 1745. Pä 1770talet sjönk istället inbetalningarna frän en hög nivå 1771 (dä restantier frän 1769-70 betalades av) till låga siffror 1772—74. Orsaken var säkerligen allmogens situation under missväxterna. Dock måste man fråga sig om inte bottennoteringen för 1774 berodde pä fogdebytet i Västernärke. Sven Flodman hade 1772 drabbats av hjärnblödning och sonen Anders Niclas vikarierade från maj till oktober 1773. Fadern fick då avsked och efterträddes av Aron Bergström.’^ Som konstaterats i kapitel 5 tycks just växlingen pä tjänsterna ofta ha fört med sig en svacka i uppbörden. Jämförelsen mellan fögderierna ger upphov till funderingar. Hur kan det komma sig att den relativa ökningen var sä mycket kraftigare i Västernärke 1743—44 än i grannfögderiet? En möjlig orsak är att inbetalningarna i Västernärke 1741 faktiskt var osedvanligt låga vilket påverkar procentberäkningen. Det faktum att inbetalningarna i Västernärke, till skillnad från i Osternärke, var avsevärt lägre 1772 och 1774 än 1770, pekar pä att lokala faktorer här kan ha spelat in. Det som ligger närmast till hands att misstänka är Flodmans bristande kontroll över uppbörden i samband med ohälsa. För 1740-talets nödår tillåter inte källmaterialet någon djupare analys av indrivningen, men sä mycket kan konstateras att restantiepohtiken var strikt i den bemärkelsen att i stort sett inga eftergifter gavs, men miki genom frånvaron av åtal, och det finns fä spär av konflikter och härda utmätningar. Skattevrak förekominte, utan vad man kan följa i korrespondens och räkenskaper är eftersläpande skattebetalningar. Under åren 1744-45 fick kronofogden i Västernärke ideliga påminnelser av landshövdingen omrestantieindnvmngen, särskilt av bevillningarna.-^'^ Med största sannolikhet fick fogdar och landshövding ta emot klagomål frän allmogen - vilket dock inte har lämnat några spår i korrespondensen. Fogdarna beklagade sig i sin tur hos landshövdingen: Sallström i Osternärke var bekymrad över ordern att driva in kontantbetalningen av 1741 års kronospannmäl. Men han främhöll också sin plikttrohet: indrivningen skulle verkställas »sä snart allmogens, nu för tiden nog fattiga och medellösa tillstånd, det någonsin will tilåta». Det visade sig att han kunde leverera stora belopp.■*“ Fandshövding Reuterholmgav också prov pä en svartmålning som inte alltid stämde med verkligheten: i ’klagobrevet’ till rådet 1741 omhur omö)hg naturauppbörden ställde sig, prisade han kuriöst nog samtidigt allmogen för stora leveranser av spannmålsgärden till armén. På goda grunder kan man fråga sig
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=