178 viktigare har de inneliggande handlingarna av kvarlevekaraktär varit. Efter upproret insamlades nämligen suppliker och ämbetskorrespondens av ovannämnda organ. Metoden påminner om den som använts i kapitel 5, men det urval som skett i källmaterialet har kunnat hållas snävare. Eftersom utfallet av undersökningarna visar att de t\\å fögderierna tydligt skilde sig åt, behandlas de separat, medan däremot de två undersökningsperioderna 1740—45 och 1771—75 behandlas i ett för varje fögderi. Att perioderna har tilltagits med så pass vida gränser beror på att jag dels direkt vill kunna följa utvecklingen från ett ’normalår’ till krisåren, dels på att jag vill följa hur restantieindrivningen och återbetalningen av spannmålslånen gick till när krisen väl var över. 6.2. Västernärke 6.2.1. Bakgrund Skördarnas och försörjningslägets utveckling i fögderiet i början av 1740-talet är svår att rekonstruera. Eftersom tiondetaxermgen var fast kan inte skördevariationerna följas och några skörderapporter från fogdarna har inte påträffats. Tillståndet i Närke och i länet i stort är vi bättre informerade om. Ökningen av markegången för råg visar hur läget försämrades. Från att genomsnittligen ha legat på 5.20 dsm åren 1732-39, steg taxan och nådde 1741 maximum med 10 dsm. År 1743 låg den fortfarande högt, 7.21 dsm.'^ Landshövding Nils Reuterholmgav täta rapporter till rådet omhur hungersnöden grep omkring sig. Värmland var hårt drabbat, men om Närke lämnade han bara sparsam information, beroende på att situationen där inte var så allvarlig. Åren 1740—41 slog dock höskördarna fel och i april 1741 talade landshövdingen om spannmåls- och foderbrist. 1 finnmarksdelarna av Värmland blev läget så allvarligt att han föreslog rådet att finnarna skulle flytta till andra delar av riket för att brvta ny mark. I Västerbotten fanns det intresse av att ta emot de över 600 sökande, men projektet rann ut i sanden. Ar 1741 drabbades rågen av allmän missväxt i länet och i augusti berättade Reuterholm om som »lidit mycken hungersnöd». I augusti 1742 bedömde han dock livsmedelstillgången i Närke som så god att han inte hade något att invända mot att fattiga värmlänningar sökte sin föda där. Först efter att 1743 års goda skörd hade bärgats förbättrades läget i Värmland. Vi vet inte så mycket om hur nödåren och kriget påverkade befolknmgsutvecklingen i fögderiet, men redan 1741 kunde vice kronofogde Johan Knidstedt meddela att samtliga socknar utom tre i Västernärke uppvisade en befolkningsfolk
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=