1. Inledning 1.1. Utgångspunkter 1.1.1. Problemet »Fogden, befallande och hård; han lurar på ditt välstånd, din arvedel och gård». Så negativt beskrivs fogden hos Karlfeldt, som med honom också räknar fjärdingsmannen till de Fem farliga F-en. Den senare beskrivs som »fogdens låga redskap och länsmans dräng».' Denna bild av de lokala ämbetsmännen hade gamla anor. I lustspelet »Slåtterölet eller kronfogdarne» (1787) av Carl Envallsson^ är de medverkande fogdarna två gubbsjuka äldre herrar som skryter omsin makt och utan skrupler utnyttjar sin ställning för att få flickans hand. Den ene fogden gör en föga smickrande jämförelse mellan sig själv och gästgivaren: Vi ju in specie lika blifwa: Xför V Och sju för tu Brukar jag, somfogde skrifva. Ni somtractör. Det samma gör. Troligen bidrog just fogdarnas löjliga figurer till styckets enorma popularitet på scenen.^ Även i äldre språkbruk finns flera exempel på föraktet för de lokala ämbetsmännen. Allmänt nedsättande är »länsman» i betydelsen »sur, skarp rest av tobak somvid piprökning icke förbrännes». »Ge fogden» respektive »länsmannen skjuts» har använts i betydelsen göra sitt tarv, vilket knappast kan sägas uttrycka någon större uppskattning. Det senare uttrycket skall enligt Vilhelm Moberg ha varit i bruk i hans barndom. Andra uttryck skvallrar dock om ett visst erkännande av ämbetsmännens yrkesskicklighet: »länsmansöron» användes sålunda om »god hörsel».'* Uttrycken för föraktet mot ämbetsmännen är i sig intressanta, men kan naturligtvis inte ligga till grund för generella påståenden omförvaltningen i äldre tid. I denna avhandling vill jag undersöka hur den lokala förvaltningen, och därvid särskilt uppbörden, i praktiken fungerade i 1700-talets Sverige och hur det möte mellan statsmakt och bönder somhär ägde rumtog sig uttryck.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=