169 förstå hur skattesystemet fungerade under 1700-talet. Först antogs bevillningen vid riksdagen, men reglerna kunde inte utformas så i detalj att de passade den lokala verkligheten. Förhandlingar på lokal nivå och en viss konsens var nödvåndiga för att systemet skulle fungera. Vid uppbördsårets slut utestod i Västernärke i regel mindre än 5 % av de skatter fogden hade att uppbåra. I Säters fögderi låg balanserna däremot vanligen på det dubbla. Huvudsakligen torde det röra sig om restantier i båda fögderier. De högre balanserna i Säter förklaras av skatternas koppling till kopparproduktionen. Naturabeskattningen förde med sig att förseningar lättare uppstod, och här fanns ytterligare ett led genom bergsmännens betalning till fogden. Systemet blev sårbart och rymde många konfliktämnen. Konflikterna kring skattekolen tog sig uttryck på flera plan. Fogdarna drev ibland åtal för restantier; i några fall utdömdes böter, men det stora flertalet bönder fick respit p.g.a. fattigdom. Införandet av en ny kontrollinstans med Bergslagens skogsombudsmän och milsknvnmgar vid slutet av undersökningsperioden visar att det var svårt att upprätthålla regleringsystemet för kolproduktionen. Ombudsmännen instämde ofta bönderna för försummelser. På riksdagsnivån drev dalabönderna utan framgång under långa perioder frågor kring avråkningen av kolen efter markegången eller genom direkta penmngavlösmngar. I Dalarna hamnade allmogen lått i konflikter med indelningshavarna - dvs. officerare och landsstatstjänstemån. Motsättningarna skärptes under 1760talet. Allmogen gav prov på sin förmåga att utnyttja hela skalan av kampmedel: allt från underdåniga suppliker till riksdagsbesvår. Det är svårt att komma åt om bönderna stod i kreditberoendc till borgare, ämbetsmän och andra ståndspersoner för skattebetalningarna. Att mänga bönder - kanske särskilt i Dalarna - hade privata skulder framkommer i domböcker, SLipplikdiarier och fogdarnas utmåtningsdiarier. (Detta stöds också av Maria Ågrens undersökningar.) Mycket tyder på att antalet privata utmätningar ökade. Innan fogdarna satte ihop sma specialråknmgar hade det allra mesta av de små restantierna betalts in och de belopp som kronan i slutändan blev tvungen att avskriva var mycket små. Detta gällde båda fögderierna. De blygsamma restantierna betydde dock inte att ämbetsmännen slapp indrivningar. Vinter- och vårtingen inföll ofta vid tider som inte gick att passa in med restindrivningen. Det medförde att indrivningen ibland gjordes med formellt ogiltiga restlångder, och vid andra tillfällen att korrekta längder varken kunde uppvisas med den summariska räkningen eller specialråkningen. Indrivningen delegerades till stora delar till länsmännen och i viss mån också till fjärdings- och nämndemännen. Fn viss olust från fogdarnas sicfa mot utmätningar - kanske främst hos de fattigare - har framkommit. Det fanns en viss irritation hos fogdarna över att välsituerade skattebetalare ibland väntade länge med betalningarna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=