166 muntliga rapporteringar var betydande. Därigenom utnyttjades sällan ämbetsmän i geografiskt perifera fögderier som informationskällor. Häradsskrivarens åligganden gjorde hans roll somuppgiftslämnare begränsad, när det inte direkt rörde uppbördsredovisningen. Författningarnas regler om de lokala ämbetsmännens inbördes kontakter och deras relation till länsstyrelsen har bekräftats. Ämbctshierarkin upprätthölls - fogden satt som en spindel i det lokala förvaltningsnätet, och på en ganska hög nivå över flera av de rent handfasta förvaltningsgöromålen. Kronofogden framstår, såsomchefiör fögderiförvaltningen, som en självständig verkställare, med tämligen fria händer att nyttja länsmännen. I samband med de problem som ofta uppstod vid växlingen på en fogdepost framkommer fogdens omfattande kontroll över fögderiförvaltningen. För att arbetet skulle löpa smidigt krävdes lång erfarenhet av ett specifikt fögderis förvaltning eftersomförhållandena var så varierande. Au den hierarkiska strukturen så strikt upprätthölls förklaras i stor utsträckning av de dåliga kommunikationerna och postbefordringens uppbyggnad. Westerhult har funnit samma bild för 1800-talet. Delegeringen till länsmännen var mycket omfattande, vilket i hög grad berodde på att fogden försökte undvika tidsödande resor. För att kontrollera handläggningen förde fogdarna ibland särskilda diarier över delegeringen till länsmännen. Direktkontakter mellan landshövdingen och länsmännen lyste med sin frånvaro. Den enda avvikelsen är häradsskrivaren som, trots att han var sidoställd fogden och hade en viss kontrollfunktion gentemot honom, vanligen fick sina order genom fogden. Alla befallningar till fögderiförvaltningen kom från eller via länsstyrelsen. Härmed är det weberska hierarkikravet på en rationell bvråkrati uppfyllt och kan sägas ha stärkts genom kravet på diarier - både för fogden och för länsmännen. I förhållande till den karolinska tiden då det grundläggande regelverket tillkom skedde på denna punkt sålunda en byråkratisering. Någon sammanblandning mellan olika förvaltningsgrenar - t.ex. med bergsförvaltningen eller militären - förekom inte. Westerhult ger samma bild rörande 1800-talet. Genomatt fogden och länsmannen var mångsysslare och det stundom skedde en godtycklig fördelning av ärendena faller däremot det weberska kriteriet omavgränsningen av uppgifterna efter klara sakområden. Den hierarkiska strukturen och fogdarnas självständighet medförde generellt sett svag kontroll och disciplinering av fögderitjänstemännen. Flera saker bidrog: otillräckliga resurser vid länsstyrelsen, mindre noggranna landshövdingar som periodvis befann sig i rikspolitikens Stockholm och centralmaktens vetskap om att personer med nödvändiga erfarenheter för befattningarna inte växte på trän. Man kan förmoda att det var svårare för länsstyrelsen att hålla kontroll över ämbetsmän som fanns i perifera områden. Westerhult har funnit att fögderitjänstemännen i Norrland var självständigare än i övriga landet under 1800talet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=