154 några tillgångar. När kronofogden Nils Gahn i Säter suspenderas 1721 för sinnessjukdom hade han en balans på 3.513 dsm. Han hade tillträtt som fogde år 1719 utan borgensmän. År 1724 beslutade kammarkollegiet att hustrun skulle betala av 200 dsm per år. Hon klarade inte detta och begärde uppskov, vilket avslogs och hon utsattes två gånger för exekution. När Gahn år 1729 »någorlunda kom til sina sinnen igen» arresterades han och förhördes i kammarrevisionen. Det hela tjänade dock inte mycket till och han dog efter en tids sjukdom. År 1744 bad landskontoret myndigheterna i Stockholm att avskriva balansen. I kapitel 3.2.2. redovisades några exempel på att kronan krävde borgensmänneti på pengar. Ett annat exempel visar att fogdarna kunde hamna på Marstrands fästning om de inte klarade ut sina balanser. Detta drabbade en bergsfogde Isaac Kiellman i Örebro län före år 1728; hans kvarvarande egendom såldes på auktion och återstående 9.175 dsmblev kronan tvungen att avskriva. Jag har bara påträffat ett enda exempel på att dödsstraff utmättes. I praktiken innebar straffet i detta fall landsförvisning, eftersom Petter Collin återvände från sin landsflykt först sedan han fått ett kungl. lejdebrev. Fallet Collin granskades vid justitiekanslerns besök i Örebro län (kapitel 7.3.3.) Det finns exempel på att länsmän drabbades av balansproblem för kronomedel. Johan Högberg i Kumla (1744-60) fick sin gård utmätt och slutade som inhyses hos efterträdaren. Balansen hade uppgått till minst ca 1.000 dsm.'-^^ I målet vid Gagnefs ting, där Ingel Fahlstedt år 1773 instämt länsmannen Johan Find bl.a. för en balans om 1.824 dkm, framkommer en rad upplysningar om förhållandet mellan tie två befattningshavarna. År 1771 hade landshövdingen suspenderat Find från länsmanstjänsten. När fogden hade insett att han inte skulle komma att få in kronorestantierna i tid av Lind, valde han att själv ersätta bristen för att få ihop sina räkenskaper. Balansen blev därmed en privat fråga mellan länsmannen och fogden. Att Fahlstedt tog upp frågan vid tinget istället för genom landshövdingen tyder på att han själv redan från början varit inställd på att saken hade karaktär av privat mål. Fahlstedt påpekade att han inte hade kunnat följa Linds arbete, eftersom denne inte hade redovisat utmätningarnas framskridande med pantlängder. I sitt försvar tryckte Lind på fogdens formella ansvar för all uppbörd inom fögderiet och menade att balanser hos länsmän aldrig borde kunna leda till åtal utan skulle vara privatsaker. Rätten gick på samma linje i sitt domslut 1776, men fann att den inte kunde göra något åt landshövdingens avsättning av länsmannen trots att denne hade socknens förtroende. I samtliga balansfall somhär framkommit är det sålunda endast i ett enda fall som en fogde har dömts till döden, en möjlighet som lagstiftningen gav om balansen översteg 2.000 dsm. Collin undgick tack vare sitt fribrev straffet och ingen fogde behövde ta till den utväg som Brvngel prövade för egen del: 137
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=