151 samman landsboken, men denna tid överskreds kraftigt i Falun. Man hade under hela frdietstiden avsevärt svårare än i Örebro att få landsböckerna klara i tid, trots att man inte heller där lyckades lämna ifrån sig dem till föreskrivet datum, dvs. 31/12 året efter uppbördsåret (se bilaga 5:1). Påminnelserna om att fogden och häradsskrivaren skulle lämna ifrån sig specialräkningen och andra räkningar i tid var otaliga. Det var också vanligt att landshövdingen hotade med de vitesbelopp somföreskrevs för överskridna terminer. Men några exempel på att de utkrävdes har inte återfunnits. Specialräknmgarna är uppställda på olika sätt i de två fögderierna. Västernärkes räkning är utformad enligt kammarkollegiets cirkulär 1729 och 1731 om »räkenskapernas förkortande». I debet upptas »kronones behållne räntor efter afkort- och anordningarne», dvs. det som skulle uppbäras av fogden, och under kredit redovisas endast leveranserna och balansen. I Säter fortsatte man att använda den äldre redovisningsmetoden som reglerades i häradsskrivarens instruktion. Under debet upptogs hela den debiterade skatten före avkortningar (för förläningar o.dyl.) och anordningar. Orsaken till detta var säkerligen att de indelta kolräntorna administrerades av kronan, som dessutom ersatte indelningshavarna för mellanskillnaden mellan Bergslagens betalning efter kronovärderingen och det faktiska fasta avräkningspriset. Kronan behövde därför uppta denna ’förlust’ i räkningarna. I Säter upptogs bevillningarna i separata räkningar. De lokala avvikelserna i redovisningspraxis var så utbredda att inte ens kammarrevisionen kunde hålla reda på dem. Revisorerna ställde sig lika undrande som den efterkommande forskaren inför separata specialräkningar för Sundbo härad och Lerbäcks socken. Kronofogde Carlsten förklarade saken med orternas olika »undervisning» - dvs. beräkning av grundräntorna.''"’ Det var ovanligt att rcstlängder, såsom föreskrivet var, bifogades som verifikationer till specialräkningarna i landsböckerna. Centralmakten var uppmärksam på missförhållandet, men någon förändring i praxis tycks inte ha kommit till stånd under frihetstiden. Redan det normativa materialet, där påbudet upprepades 1779 och 1799, tyder på att bestämmelsen om restlängder som verifikationer inte följdes. Hur restlängderna var uppställda behandlades i föregående avsnitt. Där redovisades även siffror som utvisade att balanserna vid uppbördsårets slut även under ’normala’ år kunde vara avsevärda. Små balansbelopp upptogs nästan alltid, och landshövdingens uppmaning »förklara eller betala» återkom ständigt. Detta torde dock delvis ha berott på eftersläpningar i redovisningen. Vid balansposterna finner man ofta noteringen: »likwäl lefwererat». Fogden saknade då formellt korrekta restlängder eller lantränteriets bevis på inbetalningen; en anledning kan ha varit att lantränteriets räkning redan var sluten.'’’’ Att fogdarna ådrog sig balans var vanligt. För fyra av de tretton fogdarna i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=