146 honom och kronofogden är de enda vi har om en länsmans syn på indrivningen. Omdömena är tendensiösa eftersom länsmannen försökte framställa sin egen situation så besvärlig som möjlig inför rätten. Man kan också misstänka att de främst gäller de föregående nödåren, men jag tycker ändå att det är på smplats att låta länsmannen få komma till tals. Han menar att det inte går att jämföra »en ren upbörd . . . som sielfmant och utan . . . inwändning clareras» och den hos »fattigt folck». Här är det inte ovanligt »at hwarcken i eller utom husen någon redbar lös ägendom är [att] tillgå, utan på flera ställen en hop blottade och hungrige barn, somföröka älendet med sine ynkeliga läten». Visserligen framstår uppbördsarbetet åren kring 1770 som något i olag men uttalandena i ’örebroenkäten’ är så allmänna att de är relevanta även för 1760talet. Vid denna tid ansåg ämbetsmännen i Örebro län själva att de mte mäktade uppfylla sina plikter. De menade att situationen hade förvärrats från slutet av 1760-talet. Någon direkt olust inför indrivningen framkommer inte här men sådan hade uttryckts bl.a. av Flodman i Västernärke. När han i maj 1770 ingav restlängden för åren 1765-69 fann han att indrivningen varit besvärlig »de sednare och stundom förut trvckande swåra år» och att folk då »want utur stånd satta at på de ord*-’ stämmorna afbörda sig sine skyldigheter, hwarunder man haft medlidande dem lagsöka, efter man funnit fattigdomoch icke tredskc) hos de flästa warit».'" Fogdarna och häradsskrivarna i Örebro län menade bl.a. att arbetet hindrades av att de blivit ålagda nya uppgifter — särskilt det ökande antalet privata skuldindrivningar framhölls. Man fann också treårsregeln för restantierna orimlig. Anders Spångborg, fogde i Östernärke, hade en bestämd uppfattning omvad som låg bakom de ökande problemen: »ty emedan man wid riksdagen . . . allenast wänt sina ögon på balancerna . . . har saken så lösligen blifwit widrörd, att blått swårare lagar för betjeningen blifwit stadgade, behäftade med mera widlyftigheter, . . . hwaraf wärkan warit den, at balancerne ökats, i mån af en beswärligare redogörelse, men folket som haft all magten i händer, har aldrig medgifwit ett strängare executions sätt emot sig, än thet af ålder want». Denne lokale ämbetsman pekade inte bara med stor misstro ut riksdagen som medskyldig till missförhållandena, utan gick så långt att han menade att »folket» styrt under frihetstiden. Folket hade ägnat sig åt att öka kontrollen över de lokala ämbetsmännen, istället för att åtgärda restantierna. Konstaterandet är inte gripet ur luften: kontrollen hade verkligen successivt stramats åt, men restantieindrivningen hade inte skärpts. Fogdens öppna avståndstagande från riksdagen hänger naturligtvis samman med att Gustav III:s statskupp redan låg ett och ett halvt år tillbaka i tiden. Med den nya regimen »tillförse man sig en bättre utsigt» menade Spångborg. Bergström och Egelström, fogde och häradsskrivare i Västernärke, föreslog en 25-procentig straffavgift för dem som inte betalade vid uppbördsstämmorna. De menade att kronan gjorde stora förluster, eftersom den bara fick in en tredjedel av böterna för frånvaro. no
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=