145 Restlängden över kronofogde Nils Gahns räntor för åren 1719—21 granskades vid tinget i St. Tuna 2/5 1728. Längderna var »af . . . Gahns upbördzböcker richtigt extraherade, samt wid . . . liquidationen emot allmogens quittence böcker noga jämförde». Uppsättandet av längden har sålunda tillgått efter föreskrifterna. Det är troligt att längderna först hade granskats vid sockenstämman. Det sägs nämligen att prästen »för hwar och en . . . annoterat» av vad »beskaffan» resten varit. Indrivningen, som inte omfattats av treårsregeln, vilken kom först 1723, tycks ha pågått kontinuerligt under åren. Länsmannen Anders Schönbäck ingav 15/6 1724 en redovisning över indrivningen i Säters socken. Den vanligaste noteringen visar att bonden inte infunnit sig, andra att bonden varit när\'arande, men inte haft någon kvittens på betalningen. Andra uppvisade kvittenser från länsmännen. En notering visar att allmogen självsvåldigt och kollektivt hade underlåtit att betala skatt därför att den hade fordringar hos kronan för en durchtågsgärd in natura år 1720; en annan anteckning att en grupp frälsebönder bestridit en viss kontribution och därför inte erlagt någon skatt, somflyttade ifrån fögdenet upptogs i avkortnmgslängder. De fattiga i Gagnef åtnjöt en årlig fast skattelindring om 100 stigar kol. Prästen, länsmannen och nämndemännen satte upp en längd som granskades och justerades vid tinget. Specialräkningarna visar att de avkortningar — (egentligen e.o. avkortningar) som kom till stånd vid resttingen i regel var mycket små under normala omständigheter. Det bör understrykas att det inte finns några spår av skattevrak i det undersökta källmaterialet. Inte heller Rydeberg har funnit något av detta i Örebro län, utan endast 15 fall rörande vanvård av skattehemman för hela perioden 1701-1809.'°^ Teoretiskt sett kan man dock tänka sig att bönder som var hårt belastade av skatterna sålde skattegårdar och istället blev landbor eller arrendatorer. 106 Folk 107 Från hela perioden finns det belägg för att fogdar och länsmän tyckte illa om exekutionerna av restantier. Ett skäl kan ha varit att de inte fick någon annan ersättning än skjutspengar, men själva obehaget i situationen bidrog säkerligen till avogheten. När Ingel Fahlstedt vid tinget i Gagnef 1775 gjorde en anhållan om att kronobetjäningen vid restantieindrivningen i socknen skulle få ta ut samma ersättning som vid privata exekutionsmål, hänvisade han till att detta »i en del andra socknar redan skiedt». Rätten fann ansökan »både på billighet grundad och ländande till kronoutskylldernes skyndesamma indrifwande» och beviljade den. Ingenting framkommer om landshövdingen gav sitt tillstånd. Man kan misstänka att fogdens hänvändelse till tinget är ytterligare ett exempel på de ’privata’ uppgörelser somträffades i dalasocknarna. Länsmannen Johan Linds utsagor 1774 inför tinget i Gagnef i målet mellan 109 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=