140 Ur förvaltningens perspektiv bör det framhävas att uppbördsarbetet för kronofogden och häradsskrivaren verkligen utgjorde huvudsysslan. Enbart närvaron vid uppbördsmötena - ej inräknat nödvändigt för- och efterarbete - krävde många arbetsveckor. Många skattebetalare infann sig inte vid uppbördsstämmorna, varvid ämbetsmännen drabbades och uppbörden försenades. Någon vilja från riksdagens sida att ta itu med problemen fanns inte. Ingen av de undersökta fogdarna levde upp till den roll av ’spannmålshandlare’ som instruktionen från karolinsk tid tecknade. I den mån spannmålsleveranser av de behållna skatterna förekom - och det var ju endast med denna uppbörd som fogden befattade sig - var de av blygsam omfattning. Det har tydligt kommit framatt indelningshavarna var måna omspannmålsräntorna. Med det komplicerade skattesystemet i Säters fögderi, där kronans skatter ’såldes’ till Kopparbergslagen och där samtliga grundskatter, mantalspengarna och de facto stora delar av bevillningarna utgick i kol, dagsverken och timmer, hade kronans fogde dålig kontroll över uppbörden. Han kunde 1 slutändan bara konstatera ombönderna erlågt sina kol och sedan invänta betalningen från Bergslagen. De bevillningar som utgick i kontanter var han dock naturligtvis skyldig att uppbära. Privata avtal mellan socknarna och Bergslagen bidrog till att kronofogden i viss mån ställdes åt sidan. Kvittensböcker tycks under hela perioden ha varit i bruk i båda fögderierna, men lika klart verkar det vara att någon egentlig debitering i förväg med en specificering av skatteposterna inte förekom. Därmed inskränktes i praktiken det rättsskydd somförfattningarna på denna punkt gav allmogen. Från Säters fögderi finns flera exempel på hur bönderna slogs för sina intressen i skattefrågor. Under hela undersökningsperioden fortgick en kamp för avräkning av grundskatterna efter marknadspriserna. 1760- och 70-talens konflikt kring transporten av tiondespannmål till indelningshavarna är på flera sätt intressant. För det första visar den tydligt allmogens förmåga att utnyttja hela spektret av aktionsformer: från supphker till riksdagsbesvär till olagliga transportstrejker. För det andra ställdes genom konflikten, liksom i kampen omden s.k. överskjutande tiondespannmålen, de olika intressen somdrabbade samman om kontrollen över spannmålsräntorna tydligt mot varandra. I den senare tvisten fanns inslag av en allians mellan de lokala ämbetsmännen och en lokal bondeelit som kunde tänka sig att släppa på lokalsamhällets kollektiva rätt till spannmålsöverskottet. Symtomatiskt nog kunde bönderna via riksdagen vid frihetstidens slut vrida klockan tillbaka till de regler som hade tillkommit under 1600-talet om rätten till lösning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=