138 man också att fullgöra transporterna, vilket sålunda var ett rent olagligt inslag. Avslaget i riksdagen är inte förvånande, med tanke på de stora konsekvenser ett bifall skulle ha haft på indelningshavarnas inkomster. Fogdens roll i beslutsprocessen var marginell och inskränkte sig till en allmän övervakning av efterlevnaden och indrivandet av böterna. Frågan visar ändå tydligt vilken ’typ’ av allmoge han hade att göra med. Fogden var dock själv Indirekt part i ärendet eftersom han hade spannmålsräntor från Västmanland. Här kan tilläggas att samma konflikt 1755 hade lett till att bönder i St. Tuna hade åtalats vid urtima ting av landsfiskalen. Bönderna hade företrätts av riksdagsmannen Johan (Jan) Persson. Målet komatt blandas samman med kunglig maktpolitik och genom Adolf Fredriks stöd klarade åtminstoneJohan Persson sig ur situationen.*^ Det kan tillfogas att transporterna av kronotiondespannmålen (som till huvuddelen var indelad) i St. Tuna sköttes enligt ett rullande schema- »hwarfvet». Säden lagrades nämligen först i tiondeboden och transporterades därifrån under vintern. År 1741 stadfäste sockenstämman i St. Tuna vid tinget en överenskommelse om hur denna skjutsning skulle betalas. Rotarna skulle skjuta samman medel som sedan skulle betalas ut genomlänsmännen. Vite om 1 dsm utsattes för den sominte fullgjorde betalningen enligt detta avtal. Det är intressant att se att ett åliggande som i princip ålåg de enskilda bönderna sköttes kollektivt av socknen och att kronans ämbetsmän härvidlag hade vnssa uppgifter.*' En annan principiell fråga, som även den blev ett riksdagsärende, var tvisten i Sätersfögderi om vemsomskulle ha rätt att köpa (lösa) den s.k. överskjutande kronotiondespannmålen. Den blottlägger en direkt intressekonflikt mellan de lokala ämbetsmännen och allmogen. Fögderiets allmoge hade sedan slutet av 1600-talet rätt att efter kronovärdet (3 dsm) lösa den tiondesäd som återstod sedan indelningshavarna hade fått sitt och andra fasta anordningar hade dragits av. Kyrkoherde Sahlstedt i St. Tuna underströk i sin bok omhemsocknen 1743 att den »bestådda och förunta sädeslösen» genom »kongelig mildhet och landsfaderlig försorg, finnes, genom lika solklara resolutioner, befestad». 1723 års resolution på allmogens besvär bekräftade socknarnas principiella företräde till denna lösning, men nu till markegången. Lagstiftningen såg strängt på ämbetsmännens intrång i allmogens företräde till lösning och i resolutioner på allmogens besvär utsattes vitet till 100 dsm.*‘ När denna rätt omtalas i Gagnef 1735, uppges att allmogen tidigare endast haft rätt att lösa hälften av tunnorna. Även denna rättighet hade inskränkts under åren 1731-33 med »sockenäldstes» medgivande när länsmän i Västerdalarna fått löningsspannmål och flera kyrkoherdar fått förläningar.*’ De fattiga hade också anslagits spannmål. Gagnefallmogen beklagade sig 14/11 1734 till Falun. Kronofogden Berg påpekade i sin förklaring att alla fördelningar hade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=