135 kom Säters allmoge med ett besvär omatt mantalspengarna borde få lösas kontant med 24 ösm per person. Om detta inte kunde beviljas fordrade man att denna skatt i fortsättningen skulle avräknas efter marknadsvärdet. Riksdagen avslog anhållan som skulle ha rubbat hela skattesystemet om den hade gått igenom.^'’ Rosander uppger att ämbetsmännen i Dalarna med indelning var motståndare till en förändring. År 1805 uppnådde bönderna att skatterna skulle avräknas efter markegången. En viktig omständighet för fogden var hur många skattebetalare som infann sig till uppbördsmötena. Om folk uteblev utan att skicka ombud innebar det merarbete.^'* På 1770-talet ansåg kronobetjäningen i Örebro län att frånvaron var ett stort problem. Spångborg i Östernärke påstod att »undersåtarne af tresko åsamkat sig stundom öfwer hälften af hwad de omåret bordt betala». Bergström1 Västernärke menade att »mången räntegifware torde . . . wara sinnad, att han häldre låter krono betjente besöka sig hemma i sitt hus, för att uttaga . . . räntorne, än han g)ör sig det beswäret att resa till stämman». Man kan misstänka en stark tendens i uttalandet, men ändå möjligen se en parallell till den praxis somfanns i Skåne under slutet av 1600-talet. Fogdarna ansåg själva att särskilt de fattigare uteblev från stämmorna, men som vi skall se nedan tycks det snarast som om ståndspersonerna väntade ännu längre med att betala sina skatter. Bruken betalade för anställda, såsom smeder, men också för underlydande kolare, bönder och torpare.^^ I sin riksdagsberättelse 1771 framhöll landshövding Carl Cederströmatt det i allmänhet var svårt att få in personella skatter i Kopparbergs län och att allmogen sällan kunde betala förrän efter påföljande vinters förtjänster på körslor och »handaslögder».^*’ I kapitel 3 fann vi belägg för att fogdarna Fahlstedt, Flodman och Fontin ur egen ficka gav bönder och ståndspersoner kredit för skattebetalningen, men uppgifterna är så knapphändiga att det är svårt att avgöra utbredningen av dessa krediter. Beloppen som bönderna stod skuldsatta för i fogdarnas böcker var samtliga små. Däremot tyder det stora inslaget av skuldmål vid tingen på att bönderna var i starkt kreditberoendc av borgare och i Dalarna också av bergsmän. Huruvida lånen direkt tagits för att betala skatterna framkommer naturligtvis inte, men är ju delvis en teknisk fråga. Skuldtvisterna vid tingen har inte undersökts, men det bör påpekas att skuldfordringsmål mellan bönder och bergsmän också togs upp i gruvrätten i Falun. Det enda direkta påstående som återfunnits om att bönderna i Säters fögderi var tvungna att skuldsätta sig för att kunna betala skatterna är riksdagsmannen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=