134 kvittens. De användes som mynt, vilket dock måste ha varit olagligt, eftersom de var avsedda som en bekräftelse på varje enskild bondes skattebetalning. Man kan fråga sig om polletterna enbart användes för skattekolen.^^ Istället för att leverera egna kol köpte allmogen kol i närheten av Falun för förtjänster på körslor. Med landshövdingens ord 1739: »allmogen går emellan hyttorne och på wägarne theromkring [och] tillhandla sig kohl polleter, öfwerbiudandes bergzmännen i theras åsyn».^^ Dessa belägg på viktiga avvikelser i praxis härrör från hela undersökningsperioden. Böndernas kolleveranser drog ofta ut på tiden, varför denna aspekt behandlas i nästa avsnitt omrestantierna. Under Jacob Bergs tid somfogde i Säter (1732-45) fick bergsmännen betala polletterna mot reda pengar vid ett avräkningsmöte i april. Uppgifterna från 1770-talet visar att systemet hade lagts omunder den mellanliggande tiden. En notarie från Bergslagen samlade då in pengarna från bergsmännen och betalade till kronofogden Fahlstedt.^* Säterfogdens möjligheter till kontroll över leveranserna var före införandet av milskrivningarna små. Han kunde endast konstatera om hyttorna fick sin kol och omfögderiets bönder kunde lämna ifrån sig några polletter. Med införandet av milskrivningarna förbättrades kontrollen avsevärt - åtminstone på papperet - men som vi kommer att se nedan fortsatte i praktiken de sena kolleveranserna och Kopparbergslagens missnöje under början av 1770-talet. Den ved och de stockar som Gagnef och St. Tuna skulle utgöra administrerades av Stora Kopparbergslagens Vedkontor. Volymer och kvaliteter reglerades genomdirekta avtal mellan socknarna och Vedkontoret. Virket skulle levereras i St. Tuna för vidare transport till Falun. Veden lades upp vid Daglöstäkten, där den genom allmogens dagsverken höggs upp för tillmakningen. Allmogen klagade över dessa naturaskatter och skall enligt Hiilphers ha fått igenom kontantbetalning på 1740-talet. Detta stöds av ett belägg i det undersökta materialet. Gagnefs allmoge var befriad från dagsverkena mot leverans av grovt timmer till Falu gruva. I Säter var avräkningen av böndernas kolskatter och indelningshavarnas ersättning en invecklad historia. Avräkning skedde inte efter kronovärderingen, utan efter ett fast avräkningspris som Bergslagen och allmogen hade slutit ett avtal om 1698.^° Bergslagen ersatte kronan efter kronovärderingen och kunde härigenomtillgodogöra sig skillnaden gentemot marknadspriset.^' I kapitel 3 framgick att indelningshavarna var anslagna ett visst antal stigar kol, och därmed blev kronan tvungen att ersätta dem för mellanskillnaden mellan 1698 års pris och kronovärderingen. I varje specialräkning finns därför en särskild post med »kronans förlust».^' Allmogen agerade under hela 1700-talet för en betalning av kolskatterna i pengar eller en avräkning efter marknadspriserna. Till 1771-72 års riksdag in-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=