132 bördor ofta skedde efter krångliga bråktal och med ett stort antal olika räntepersedlar, var en tung börda på häradsskrivaren och hans medhjälpare. I 1773 års ’enkät’ i Örebro län framkommer att fogdarna och häradsskrivarna var mycket negativa till detta pappersarbete som de menade försvårade den egentliga uppbörden. Särskilt tiondelängder över fast tionde och de vidlyftiga jordeböckerna var man missnöjd med, och föreslog att specialjordeboken skulle upprättas vart tionde istället för vart sjätte år. Fogdarna och häradsskrivarna menade att en person på varje mantal skulle göras skyldig att räkna ut fördelningen mellan skattebetalarna samt att antalet räntepersedlar starkt borde minskas. Man förespråkade sålunda en variant på det huvudhondesystem som fanns i bl.a. Dalarna. Problemet med mycket skrivarbete gällde också bevillningarna. Det finns exempel på att fogdarna och häradsskrivarna själva har förenklat längderna. Häradsskrivaren i Västernärke specificerade vid början av 1770-talet inte de olika bevillningsbeloppen."^* Sammanfattningsvis bör några huvudresultat framhållas: Förseningar med mantalsskrivningen och markegångssättningen ledde till att häradsskrivaren ofta inte hann bli klar med uppbördsboken i tid. Härigenom blev man ibland tvungen att skjuta på den första uppbördsstämman. Gärdesbeskattningen (huvudbondesystemet) i Säters fögderi tycks ha medfört oklarheter i den gårdsvisa skattefördelningen — vilket naturligtvis just ligger i beskattningsformen. Även efter att skattesystemet hade låsts i Dalarna med indelningsverket hade revningar uppenbarligen företagits för att justera fördelningen. Bönderna var dock missnöjda och stötte på för att få nya revningar. Frågan har inte undersökts närmare, men det finns inga tecken på att kronan var särskilt intresserad att satsa resurser på att fastställa den interna fördelningen av jord- och kolskatterna. Att bevillningstaxeringen var en tydlig konfliktyta mellan centralmaktens institutioner i Stockholm, som hade föreskrifterna för ögonen, och den lokala självstyrelsen, har tydligt framkommit. Mitt i denna konflikt hamnade ’våra’ ämbetsmän, som inte fann någon annan utväg än att acceptera taxeringskommittéernas beslut. De lokala ämbetsmännen, och därmed det lokala inflytandet, fick fullt stöd från länsstyrelsen, vilket också i praktiken tycks ha blivit centralmaktens linje. Lokalsamhällets rätt att inom de uppsatta ramarna anpassa taxeringen av riksdagsbevillningarna till de lokala förhållandena tolererades sålunda uppifrårf. Det grundade sig troligen på insikten att det var nödvändigt för att få beskattningen att fungera. Härmed kunde beskattningen skifta från härad till härad. Interaktionen mellan statsmakt och bönder tog sig här sålunda i viss mån samförståndets form.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=