131 belopp för bl.a. mjölnare och inspektörer. Fogden och häradsskrivaren frånsvor sig ansvaret som de menade låg på taxeringsmännen. Landskontoret gick i sitt utlåtande på de underlydandes linje: »Taxeringsmännen som bäst kjänt hwars och ens förmögenhet af de . . . upräknade fattige frälse inspectorer hafwa och i anledning af bewillningsförordningen ... så jämkat afgiften att then utgå kunna». Man intygade också att de nedsatta beloppen för mjölnarna var korrekta. Kvarnarna stod nämligen ofta utan vatten. Det lokala inflytandet över taxeringen kunde sålunda få effekten att bevillningsbeloppen blev olika i skilda härader."*' Ytterligare ett fall får på denna punkt illustrera motsättningarna mellan centralmakt och lokalsamhälle. Kammarrevisionen menade att kyrkoherden i Kumla hade upptagits med för låg brännvinsavgift. Vid mötet i Blacksta gästgiveri 19/2 1772 argumenterade häradsskrivare Benzell för en taxering till 2 mantal för prästgården. »Hwarwid bondeståndet yttrade sig, icke hafwa några anledningar, att hwad förut är skjedt ändra», i vilket adeln efter votering instämde. Mantalet sattes till 1,5. Formuleringen tyder på att Benzell försökt ändra en tidigare taxering, och voteringen pekar på att adelns representanter (eller åtminstone någon av dem) stödde denna linje. Benzell avsvor sig ansvaret till taxeringsmännen med stöd av bevillningsförfattningen."*’ Missnöjet från tjänstemännen över taxeringen var så starkt att kronofogdarna Aron Bergström i Västernärke och Per Egelström i Östersysslet år 1773 föreslog att de lokala taxeringskommittéerna skulle avskaffas och ersättas av ett möte för hela länet under landshövdingens ledning."*^ Den principiellt viktiga tvistefrågan om taxeringskommittéernas kompetens kontra de lokala ämbetsmännen och kammarrevisionen var omstridd ända till år 1861 då kammarrätten förbjöds att anmärka mot kommittéernas beslut."*"* Allmogens riksdagsbesvär har inte systematiskt undersökts, men det kan vara värt att påpeka att St. Tuna och Säters socknar genom sin riksdagsman Johan Persson vid riksdagarna 1734 och 1738 anhöll omatt förskonas från både löne- och betalningsavgiften samt slottshjälpen. Det finns flera spår i det undersökta källmaterialet från Säters fögderi av ett aktivt utnyttjande av riksdagskanalen. Något liknande har inte påträffats i Västernärke."*'’ Häradsskrivaren kom ofta i tidsnöd både när det gällde att få den nya uppbördsboken klar och att föra in förvandlingen. Detta berodde på att han fick både mantalslängd och markegångstaxa först en bra bit in i januari. Arbetet kolliderade också med taxeringsmötena, och den sista uppbördsstämman kom ofta igång senare än vad författningarna föreskrev. Kronofogde Schwartz och häradsskrivare Dyreen i Nora och Lindesbergs fögderi föreslog 1773 att mantalssknvmngen skulle tidigareläggas så att häradsskrivaren kunde få längden redan i slutet av november."*^ Upprättandet av längderna, där uträkningen av de enskilda skattebetalarnas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=