130 att ansöka om en ny. Frågan togs upp vid tinget, där det berättades att »sedan then tiden äro mänge klyfningar och jorde byten skiedde, at mantahls jämkningen nödwändigt skal behöfwas. En hel famn med stickor [för delningen] blifwit en läng tid pä sochnestugu wäggen hängande, som ingen welat kännas wid». Tinget hänsköt frågan till landshövdingen. Maria Ågren uppger att en revning ägde rum 1750.^^ Däremot tycks gagnefbönderna 1768 ha nöjt sig med att fatta beslut omrevning vid tinget utan att hänvända sig till landshövdingen. Revningen, somgjordes av länsmannen och en nämndeman, var färdig till 1771 då ett »rubbnings- och jemkningzinstrument» stadfästes vid tinget. Det hade dessförinnan granskats i varje by.-^* Värt att lägga märke till är att det är allmogen som ansöker om revningar, eftersom det ur kronans synvinkel var tämligen egalt hur skattefördelningen säg ut. I Gagnef framkommer vid det åtal som Ingel Fahlstedt drev mot länsmannen Johan Lind för misskötsel av ämbetet, att allmogen kände tacksamhet mot länsmannen för att han hade lagt ned ett stort arbete pä revningar. I samband med att landshövdingen 1771 beslutat om suspendering hade allmogen protesterat och uttalat sitt förtroende för länsmannen. När det sedan i domslutet 1776 lyfts framatt Lind gjort socknen sä stora tjänster att han fortfarande åtnjöt förtroende, anar man bönderna i nämnden och tingsmenigheten bakom skrivningen.^^ Tiondetaxeringen har redan berörts - det handlade om fast eller rörligt tionde. Arbetet läg pä häradssknvaren och tionderäknarna. Uppdraget somtionderäknare tycks ha cirkulerat; de utnämndes vid tingen där de också fick svära en ämbetsed. Både i Säters fögderi och Västernärke hölls troligen taxenngsrnötcn rörande bevillningen oftast i samband med tingen. Säters socken och Tuna Utom Bron var till hälften befriade frän den allmänna bevillningen mot utgörandet av den ovan nämnda kungsgärdshjälpen in natura. Gagnefs socken och Tuna Ovan Bron var helt befriade frän erläggandet av slottshjälpen som kompensation för utgörandet av gruvhjälpen in natura. I St. Tuna anges i tingsprotokollen att fogden inlämnat ta.xeringslängder och att dessa godkännes efter uppläsning. Pä 1770-talet tycks särskilda taxeringsmöten ha hållits. Kronofogden ombads av landshövdingen inkalla tvä bofasta bönder till mötet. Vid bevillningstaxeringen kunde häradsskrivaren eller fogden fä en svär roll genom att han skulle bevaka kronans intressen och ge underlag för taxeringen, samtidigt som beslutsrätten läg hos de häradsvisa taxeringskommittéerna med ständsrepresentanter. De centrala myndigheternas ambitioner att strikt upprätthälla regelsystemet ställdes mot de lokala myndigheternas anpassning till lokala realiteter och den lokala självstyrelsen i taxeringsmännens gestalt. Detta framkommer t.ex. i kammarrevisionens anmärkningar mot Västernärkes räkenskaper pä 1770-talet. Kollegiet anmärkte pä för låga bevillnings-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=