129 Det enda årliga taxeringsinslaget för den ordinarie räntan var markegångstaxans fastställande.^' För kronans behållna skatte- och Vronobönder användes i Västernärke åren 1735—56 enfast markegång för alla persedlar utomför huvudräntan. I Osternärke dröjde det ända till 1741 innan bestämmelsen komi bruk, vilket berodde på att landshövdingen inte underrättat kronofogden. Det förvånar kanske inte så mycket att förvaltningen brast i uppmärksamhet, men det är uppseendeväckande att inte bönderna reagerade på missförhållandet. För deras riksdagsmän var skatteförenklingen och den fasta markegången hjärtefrågor. Kronofogde Sallström hade beräknat samtliga behållna räntor för högt eftersom han följt den rörliga markegångstaxan. Varken länsstyrelse eller kammarrevision försökte rätta till överdebiteringen. Kollegiet nöjde sig med att konstatera att fogdens misstag inte innebar någon förlust för kronan och lät felet bero.^^ Den ordinarie räntan utgick i Säters fögderi i kol, sombönderna skulle leverera till Stora Kopparbergs smälthyttor i Falutrakten, och i dagsverken som främst fullgjordes genom vedhuggning vid Falu gruva. Även mantalspengarna och den s.k. förhöjningen på kol och dagsverken erlades i kol. I Säters socken och Tuna Utom Bron utgick en särskild fast pålaga, kungsgårdshjälpen, i stockar till Falu konststat och i ved. I Tuna Ovan Bron och Gagnef betalades den s.k. gruvhjälpen fram till 1740-talet med dagsverken och stockar (se nedan 5.5.2.). Taxeringsarbetet med kolskatterna i Säter tillgick på följande vis: Bergslagen upprättade under hösten en lista över de bergsmän som skulle ha kol till sina hyttor, vilka samtliga låg i närheten av Falun. Fogden ingav sitt förslag till gruvrätten som upprättade koldispositioner. Utifrån dessa uppgifter gjorde landskontoret en fördelning mellan hyttorna somtillställdes fogden. Ar 1765 infördes en utvidgad kontroll över böndernas kolleveranser (även för säljekolen) i de socknar vars kol var anslagen till Stora Kopparbergslagen. I fögderiet var St. Tuna och Mockfjärds kapellförsamling i Gagnef berörda. Bergslagens skogsombudsmän skulle göra årliga »mdskrivningar» tillsammans med representanter för bönderna. Bergskollegiets kungörelse stadgade att missbruk skulle beivras i bergstingsrätten. I praktiken kom milskrivningen att tillgå så att skogsombudsmännen och fjärdingsmännen gick runt i skogen och förtecknade alla milor. Det låg sedan på bondens ansvar att i efterhand redovisa vart all kol levererats som upptagits i längden. Skogsombudsmännen bevakade också efterlevnaden och drev åtal vid häradstingen, till vilket vi återkommer nedan. I hela Sätersfögderi skedde beskattningen genomårsvis utsedcfa »hnvndbönder» för varje rote. Somnämndes tidigare var mantalsfördelningen och därmed jordeboken frusen sedan 1680-talet. Med tiden krävdes dock justeringar (vilka dock inte fördes in i jordeböckerna) och vid några tillfällen var kronan behjälplig vid dylika jordrevningar 1724 hade en revning gjorts i St. Tuna, men 1741 beslutade sockenstämman
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=