127 En central aspekt av de lokala ämbetsmännens uppgifter var att i skilda sammanhang vara kronans representant. Det kunde gälla syner av olika slag, skiften, )ordrevningar, ägotvister och värderingar i samband med skatteköp. Häradsskrivaren utnyttjades mer sällan i dessa sammanhang (dock tycks han ensamha deltagit vid bevillningstaxeringarna).*^ Fogde och länsman kunde själva kalla till och leda sockenstämma ombehov förelåg. Uppgifterna kunde röra uppgörelser på eller mellan olika plan - från by- till fögderinivån. De kunde gälla allmänningar, med eller utan bergsbruksintressen inblandade. Förhandlingar som hade att göra med det militära indelningsverket var också vanliga. I alla de nämnda fallen kunde kronans intressen vara direkt berörda, om det t.ex. handlade om kronohemman, kamerala anspråk eller regalerättigheter. Till kategorin uppgörelser kan man också räkna frälseägares byten av gårdar med kronan, utarrenderingar av boställen, kvarnar och annan kronoegendom. Boställssynerna var ett vanligt ärende, somfogdarna uppger har tagit mycket tid i anspråk. Fänsmän och nämndemän deltog vid dessa och andra syner. Fogdens och länsmannens roll som företrädare för kronans intressen, vilka kunde stå i direkt motsatsställning till olika lokala intressen, förde naturligtvis med sig att ämbetsmannen hamnade i konflikter. Dessa konflikter blev ofta långdragna. Men det var inte nödvändigtvis så att ämbetsmannen var tvungen att föra en aktiv roll som talesman för kronans intressen, ibland kunde uppgiften bestå i att genomsin närvaro bekräfta en uppgörelse eller träda emellan sommedlare. Särskilt 1 Säters fögderi förekom ’privata’ avtal mellan allmogen och Stora Kopparbergslagen. Kronofogden Jacob Berg och St. Tunas två länsmän beordrades år 1734 att närvara vid överläggningar mellan allmogens representanter och Bergslagen i Falun om brobyggen i St. Tuna socken. Berg ifrågasatte ordern och undrade varför ämbetsmännen skulle behöva delta i denna »private» sak; eller hade landshövdingen tänkt sig att fogden skulle uppträda som »de enfaldiga böndernas» ombud? Protesten avslogs och Berg noterade i sitt diarium att han bevistat »föreningen».'^ Exemplet är intressant eftersom det illustrerar de diffusa gränser mellan statsmakt och privata affärsintressen som var ett typiskt drag i tidens privilegiesamhälle, men särskilt tydliga i Kopparbergs län. En svår uppgift somfogden kunde ställas inför var att sluta avtal mellan kronan och allmogen om fast tiondesättning. Är 1772 hade Gagnef ännu kvar det rörliga tiondet. Efter bondeståndets besvär vid riksdagen 1771-72 uppmanades återstående socknar genomett kungl. brev att införa fast tionde. Efter riksdagsmannen Johan Groths uppvaktningar hos landshövdingen inkallade kronofogde Fahlstedt gagnefborna till sockenstämma på senhösten 1772. Han misslyckades nu, liksomvid förra försöket år 1751, att övertala allmogen. Kronans Litgångsbud var även denna gång 176 tunnor spannmål. Bönderna fann budet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=