103 som inte var »innestående i landet» (egentliga restantier) eller avkortningar av de oinbetalda medlen till lantränteriet, skulle uppföras som fogdens propric (egen) balans, vilken fogden var skyldig att själv betala eller förklara. Exekutionen, då i första hand lösöre men även fast egendomtogs i pant, fick inte leda till att gårdsbruket måste läggas ned, »så länge något aff det [umbärlige] är at tilgå». Exekutoren var förbjuden att ta betalt för sitt besvär. Panten bjöds ut på offentlig auktion vid häradstinget. Agaren hade dock 14 dagar på sig att inlösa panten efter det högst givna budet. Eventuellt överskott vid försäljningen gick till den tidigare ägaren.^' Fogden var skyldigatt upprätta en särskild pantlista över utpantnmgarna, som skulle bifogas restlängden. Det bör understrykas att militär exekution — dvs. att soldater infann sig på gården och stannade till dess betalning hade erlagts —hade förbjudits år 1719.-‘'‘ Fogden och hans medhjälpare hade tre år på sig efter resttinget att driva in restantierna. Denna treårsregel hade bondeståndet uppnått vid 1723 års riksdag. Efter dessa tre år från uppbördsårets slut kunde fogden ställas till ansvar för restantierna, om det inte av nya tingsbevis framgick att bonden verkligen mte kunde betala p.g.a. fattigdom. I så fall avskrevs restantierna.^^ Skattebönder som inte kunde betala sin skatt under tre år riskerade att förlora hemmanet till kronan, som indrog det som s.k. skattevrak. Först skulle nära släktingar erbjudas köpa det och lösa skatteskulderna. Tilläggas kan att skattevraksinstitutet avskaffades år 1789, ett år som på många sätt blev en milstolpe i hemmansägarnas historia. Därefter skulle utmätningen tillgå på samma sätt som »angående gäldbunden mans egendom i allmänhet är stadgat».^"* Särskilda regler gällde för kronans fordringar vid konkurser och av frälsehemman. Generellt sett ägde kronans räntor företräde framfor jordägarens krav vid utmätning eller i ett konkursbo, men vid missväxt fick inga dragare eller utsäde utmätas från frälsehemman.Däremot hade mdelnmgshavarnas anspråk generellt företräde framfor kronans krav på behållna räntor och skatter.'’^’ 4.2.4. Redovisning, balanser och revision Redovisningen var noggrant reglerad eftersomden utgjorde kronans viktigaste kontrollinstrument över uppbördsmännen. Den skedde såväl löpande som i formav sammanhållna större räkningar. Redan 1/9 året före uppbördsåret skulle häradsskrivaren inge s.k. årsförslag över kommande års uppbörd. Förslaget utgjorde underlag för nästa års anord- ' CO ningar.- Fogden skulle den femtonde varje månad lämna ett utdrag ur uppbördsboken till landskontoret över vad som uppburits under föregående månad. Häradsskrivaren skulle ha kontrollerat extraktet mot uppbördsboken och han skulle dessutom skicka in ett månadsförslag över influtna inkomster och fog- ,S7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=