98 För riksdagsbevillningarna krävdes en lokal taxering. Bevillningarnas storlek och beskattningsgrund var i detalj reglerad i bevillningsförfattningar, men det krävdes ändå att bestämmelserna lämpades efter »förmögenhet, wilkor och stånd». Principerna för skatteuttag varierade: efter egendom, person, konsumtion eller klass. Hur taxeringen skulle tillgå före 1743 är oklart: författningarna stadgade att häradshövding och kronobetjäning skulle sköta uppgiften, vilket tyder på att häradsnämnd och tingsmenighet kan ha varit inblandad och att förrättningarna har avhållits häradsvis. I 1743 års bevillningsförfattning anges att taxeringen skall förrättas av landshövdingen (eller den han förordnat), häradshövdingar och »wisse adjungerade af . . . adelen, präste- och bondeståndet i wederbörande cronobetiäntes närwaro».'''^ Hur ståndsrepresentanterna skulle väljas var inte reglerat. I 1770 års bevillningsplakat specificeras antalet till tre från vart stånd, och det sägs att dessa skall utpekas av landshövdingen bland de boende inom häradet.'^ Även omtaxeringskommittéerna var tillsatta av landshövdingen, bör de ändå ha haft förankring i lokalsamhället, eftersomdet också låg i landshövdingens intresse att få representanter med goda lokala kunskaper och förtroende bland befolkningen. Kommittéerna innebar ett direkt lokalt inflvtande på skattetryckets tyngd och fördelning, omän inomreglerade ramar. Utifrån ovan nämnda längder skulle häradsskrivaren upprätta uppbördsboken som var den enda tillåtna uppbördslängden. Arbetet skulle påbörjas i augustiseptember, då hans arbetsbelastning bedömdes vara som lägst. För varje hemman skulle alla räntor införas och det skulle lämnas utryanme för förvandlingen, som infördes först efter markegångssättningen, och för de skatter där taxering ännu inte ägt rum. Häracisskrivaren skulle sända uppbördsboken till landshövdingen för kontroll och försegling senast 28/2. Senast 5/3 skulle häradsskrivaren kunna tillsända fogden uppbördsboken för den kommande uppbörden. 4.2.2. Själva uppbörden Innan regleringen av själva uppbörden behandlas, är det på sin plats att reda ut de centrala kategorierna bland skatterna. Största delen av grundskatterna (även kronoböndernas avrad) var indelad till civila och främst militära ämbetsmän, och var därmed i mycket en sak mellan den enskilde bonden och indelningstagaren, medan den del av grundskatterna som tillföll kronan benämndes kronans immediate behållna räntor. Det var endast de senare, de personella skatterna och bevillningarna (vilka fick ökad betydelse under 17C0-talet) som uppbars av fogden. Även de behållna räntorna kunde vara anslagna till särskilda stater och behövde i dessa fali inte alltid levereras till kronomagasin och lantränteri, utan lämnades då direkt till respektive institution.-'
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=