92 och troligen också i Dalarna under 1700-talet, samt i landet i stort under 1800talet, att de hade en högre ekonomisk standard än flertalet besuttna bönder, eftersomde kunde få framdessa pengar. Jämför man de resultat som nåtts i detta kapitel med den tidigare svenska och finska forskningens bild av förhållandena, kan man konstatera att ny information om en hel ämbetskår har gått att ta fram. Tidigare forskning pekade ut vissa möjliga tendenser rörande olika aspekter utan att de var särskilt väl empiriskt underbyggda. Resultaten bekräftar i mycket, i den mån frågorna över huvud taget varit uppe till diskussion, tidigare forsknings misstankar. Det kan också vara av intresse att försöka dra ut utvecklingslinjerna. Ett tillsättningsförfarande, sominte var värt benämningen, under 1600-talet och fram emot mitten av 1700-talet hade vid sekelskiftet 1800 på hela linjen avlösts av verkliga ansökningar och tillsättningar efter de regler som på papperet hade funnits sedan länge. Såtillvida skedde en viss byråkratisering av rekryteringen. Rekryteringsmönstret verkar dock i stort sett ha stått sig: kronan var hela tiden angelägen att plocka ut personer ^om var kompetenta att snabbt komma igång med ämbetssysslorna. Förekomsten av ackord, tjänstebyten och konservering, särskilt under perioden före 1750, skvallrar om en förbyråkratisk syn på ämbetena. Ämbetena sågs som privat egendom och en inkomstkälla snarare än som en funktion inom den statliga förvaltningen. De lokala ämbetsmännens goda ekonomiska villkor och det faktum att de redan under perioden 1719-1809 tycks ha varit ekonomiskt aktiva inom flera områden, gör det frestande att bland denna grupp söka ’landsbygdsentreprenörer’ under 1800-talets första hälft. Vid en jämförelse med de flesta övriga europeiska länder framträder omedelbart en avgörande skillnad: de lokala ämbetsmännen i Sverige rekryterades under 1700-talet inte frän en lokal jordägarelit. De var förvisso delar i en lokal elit, men deras bas var inte jordägandet utan ämbetsinnehaven. Härigenombefinner sig den svenska förvaltningen långt frän Webers idealtyp för den ständspräglade förvaltningen som sätter upp kriteriet att ämbetsmännen var oavhängiga personer frän högre stånd. Ämbetsinkomsterna gav dem dock möjligheter att göra investeringar i bl.a. jord, somklart distanserade dem frän bondeleden. De lokala ämbetsmän som här har undersökts var inte adliga, men om man vill överföra de svenska förhållandena till kontinenten torde man kunna hävda att denna grupp socialt och ekonomiskt sett borde ha varit delar av en lokal adelsklass. Bland de civila lokala ämbetsmännen var enbart ca 4 % adliga ca 1730. Men i Sverige var det inte fråga omett ’amatörstyre’ av lokala adliga jordägare utan en i viss grad professionaliserad ämbetskår. I flera avseenden uppfyller denna ämbetskår dock inte de weberska kriterierna för en rationell byråkrati. Tjänsterna betraktades länge som privategendomoch länens ämbetskärer utgjorde i hög utsträckning samtidigt släktkretsar - pä dessa punkter återfinns likheter med det övriga Europa. 142
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=