87 3.4.6. Sammanfattning I detta delkapitel har de lokala ämbetsmännens ekonomiska villkor belysts ur en rad aspekter. Dessa villkor är naturligtvis av central betydelse för deras inplacering som en social grupp, även omsjälva tjänsteinnehavet under denna tid ännu hade en kångt större betydelse för den sociala statusen än den senare kom att få.'-’« Samtliga ämbetsmän som här har undersökts hade indelta löner, men med varierande villkor. Fram till 1731 åtnjöt fogdar och häradsskrivare i Dalarna bara begränsad vinst för sina kol. Perioden 1731 till 1752 var bestämmelserna gynnsammare genom att de själva fick göra upp priset med Stora Kopparbergslagen. Ännu fördelaktigare blev dock antagligen deras lönesituation efter 1752 då de i utbyte mot dispositionen av kolen kompenserades med spannmålsräntor. Under hela perioden saknade fogdar, häradsskrivare och länsmän i Dalarna boställen. Indelningen medförde att ämbetsmännen hade ’egna’ bönder, vilket för Säters del hade mindre betydelse eftersom befattningshavarna där inte hade någon rätt att avyttra kolen annat än till Stora Kopparbergslagen. Lönesystemets utformning innebar troligen att ’våra’ ämbetsmän var varma anhängare av indelningsverket. Några mer exakta beräkningar av den indelta lönens reala värde vid olika tidpunkter har inte gjorts, men bevillningsuträkningarna som en genväg på denna punkt har utpekats. Vad inkomsterna från sportlerna innebar i börsen för fogdar, häradsskrivare och länsmän är omöjligt att uppskatta. Det torde dock stå klart att det rört sig om betydande belopp. För länsmännen, vars indelta löner i regel bara omfattade ett boställe med ränta var sportlerna säkert avgörande. Det var få ämbetsmän som ägde gårdar när de började sin karriär, vilket knappast heller var att vänta med tanke på arv'sdelningen med syskonen. Ämbetena var emellertid så inkomstbringande att de flesta fogdar under sin ämbetstid kunde skaffa sig egen gård i fögderiet eller i residensstaden. Gårdarna var ganska stora och krävde flera tjänstehjon för driften. Jämfört med den genomsnittlige adelsmannen var dock antagligen ämbetsmännens gårdsinnehav av blygsam omfattning. Ämbetsmännen tycks ha handlat med spannmål och i Dalarna, liksomsäkerligen i delar av Örebro län, gav bergsbruksintressen avkastning. Fögderitjänstemännen hörde till de få grupper på 1700-talets landsbygd som kunde bygga upp ett kapital och investera det i olika näringar. Ämbetsmännen ägnade sig också åt utlåning, ibland i direkt anslutning till uppbörden. Det är svårt att bedöma hur lukrativ utlåningen var. Undersökningarna har pekat på den ekonomiska risk det kunde innebära att vara fogde. Han tvingades ibland till större utgifter, somkanske inte alltid hade täckning i omhänderhavda medel. Bouppteckningarna avslöjade att ämbetsmännen hade en hög levnadsstandard. Möblemanget var i regel rikt och skvallrade omett livaktigt sällskapsliv.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=