86 som deltog vid utmätningarna ersattes med 16 ösm. Vi kan utgå från att dessa avgifter utgick, utan att de efterlämnat några spår i källmaterialet. När bestämmelserna om ersättning kom år 1728 utgick lagstiftaren från att länsmännen blev ersatta av fordringsägarna. Det finns exempel på diarier från länsmännen där utmätningarna utgjorde huvuddelen av ärendena. Länsmannen i Sundbo tycks år 1770 ha handlagt 43 utmätningar, vilket troligen innebar 32 dsm i penningpungen.’^^ Att de privata utmätningarna verkligen ansågs somen inkomstkälla av ämbetsmännen, och inte bara ett besvär, framgår tydligt av att kronofogde Sven Flodman endast delegerade ett fåtal uppdrag till länsmannen i Grimstens härad, där han själv var bosatt och kunde förrätta utmätningarna. Inkomsterna från egna gårdar var säkerligen av vikt. Några exempel på inkomster från spannmål, bergsbruk, utlåning m.m. har inte påträffats. Länsmännen drabbades av samma typer av skatt som övriga ämbetsmän, men skattesatserna var lägre. Liksomfogdarna kunde de drabbas av utgifter i tjänsten vid militära genommarscher, kronotransporter o.dyl., vilket får illustreras av ett exempel. Johan Forsberg i Tuna Ovan Bron tvingades vid överste Lagercrantz ankomst med straffexpeditionen efter Dalupproret på hösten 1743 att själv lägga ut 168 dkm för ljus och ved. Han begärde ersättning hos landskontoret men fick beskedet att den fick anstå till uppbörden. Vilken levnadsstandard kunde länsmännen upprätthålla? I sju fall i Västernärke känner vi till att länsmännen, utöver boställena, ägde en egen gård (vanligen skatte). Huruvida de ägde dessa gårdar redan innan de blev länsmän har inte undersökts, och det går därför inte att koppla gårdsinnehaven till länsmanstjänsternas avkastning. Gårdarna var i regel avsevärt mindre än fogdarnas och häradsskrivarnas - 5/24 till 1/2 mtl - men en gård var på ett helt mantal. Att länsmännen i Säters fögderi hade egna gårdar torde man kunna utgå från. Antalet drängar och pigor var avsevärt lägre än hos fogdar och häradsskrivare. På denna punkt finns uppgifter om23 länsmän: bara fem hade fler än två tjänstehjon, och så många som 14 inga eller bara ett tjänstehjon. Intrycket från mantalslängderna är att länsmännen i detta avseende inte skilde sig mycket från bönderna. En enda bouppteckning efter en länsman har uppletats: Samuel Mose i Kumla härad ägde vid sin död år 1792 ett skattehemman om 3/16 mtl med 2 oxar, 3 kor och ett sto. Ägodelarna i hushållet var långt fåtaligare än för någon av de undersökta fogdarna och häradsskrivarna. Här fanns varken guld eller silver. Hushållet värderades till 438 rdr. Det finns exempel på att länsmännen höll sig med särskilda pappersskåp för ämbetsverksamheten.'-^^ 136
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=