83 kändes) medan endast 3 procent av de svarande i mål angående våld och liknande konflikter fick en friande dom. Skillnaden beror naturligtvis på de olika bevismöjligheterna. Ett sätt att fria sig var den så kallade värjcmålscden.'^ Sex personer friades med hjälp av edgångsmän i mål som rörde egendom och en friades i ett mål rörande fvsiskt våld i Linköping under de två perioderna. Det sistnämnda målet rörde Jon Svensson, som den 30 september 1615 stod åtalad för att ha dräpt David Arvidsson. Jon hade skaffat edgångsmän för att fria sig från misstanken om ett dråp med vilie. I domboken anges den exakta ordalydelsen för de båda eder somdå skulle avläggas. Först svor Jon: »Efter det jagJon Svensson vites och beskylles att hava med vilja och berått mod omkommit eller förrått salig David Arvidsson om liv och leverne, till vilken gärning eller uppsåt )ag alldeles nekar, utan var jag något kunde hava varit vållande i hans död är det skett utav rätt våda och ej av vilja, till vilket jag tager Gud till vittne. Jag beder mig så sant Gud hjälpe». Därefter svor hans edgångsmän i tur och ordning enligt följande formulär: »Jag NN beder mig så Gud vill hjälpa och Hans heliga ord, att hans ed är ren och icke men». Sedan dessa eder svurits förklarades Jon fri från misstanken om viljedråp och utlade i stället 40 marker i vådabot, vilka han fick anstånd med till nästa påsk. Omhan då inte kunde betala skulle pant utmätas. Hur betydelsefullt detta förtroende bland grannarna var illustreras 1609, när Måns smed dömdes till döden för att ha stämplat kronans poletter med en falsk stämpel. En del av dessa poletter hade sålts av Ivar Engelbrektsson. När Måns gick ed på att Ivar inte känt till att poletterna var falska, fick den senare rätt att »fästa lag» med 12 män, vilket han även lyckades med. Utgången hade annars varit oviss. Det kunde antingen ha blivit en fällande dom mot Ivar, eller målet kunde ha ställts på framtiden som »dunkelt». I Gnllbcrg blev 10 av 26 svarande för brott mot olika stadgor frikända, åtta efter att ha skaffat sig edgångsmän. I fyra fall gällde åtalet skogsåverkan, i sex fall olaga jakt. Detta visar svårigheten att bevisa anklagelserna i denna typ av mål. Ingendera av stadgorna var särskilt populära bland allmogen och det var troligen svårt att finna två personer somville vittna att de sett brottet. Däremot tycks det inte ha vant svårt att uppbåda edgångsmän för den svarande. I engelsk forskning brukar nyttjandet av skogen för avverkning och jakt nämnas som exempel på områden där den lokala befolkningen hade svårt att se överträdelser av överhetens påbud som moraliskt förkastliga. Detsamma torde ha gällt i Gullbergs härad. Ett annat exempel på brott som av lokalbefolkningen c'»fta inte ansågs som allvarligt var vrakplunding i vissa kusttrakter. På Öland var det sv^årt att uppbåda bevis och förmå nämnden att avkunna fallande domar i sådana mål." Värjcnialsedcn törckom vid denna tid även i andra länder och nied liknande funktioner, till exempel i Nori;e. Hans I- \ \ ind Naess 1991. Lars Hamre 1991. Beni;t Ankarloo 1991. " l.ennart l.andin 1963, s. 99-1 1 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=