79 respektive 1640-talet förklaras av detta. Har finns några mål, som inte avslutats formellt enligt domboken. Andelen är dock betydligt mindre än i Linköping och understryker att man i Gullberg oftast fullföljde målen när man påbörjat dem. Antalet mål som krävde mer än ett sammanträde ökade något under 1640-talet. 1 åtskilliga fall skedde uppskovet för att domstolen ansåg att det krävdes ytterligare utredningar. Rättvisan hade blivit mer omständlig, mer noggrann pä 1640-talet lämfört med tidigare. En av orsakerna till detta finner vi troligen i hovrättens övervakande arbete. Härtill kommer att beviskraven var stora. Bekännelse eller tvä vittnen krävdes för fullt bes is. Det är naturligtvis ingen tillfällighet act, i L.inköping, där de oavslutade målen var fler, slutade betydligt fler våldsbrott än egendomsbrott med dom. Stölder skedde som regel utan vittnen. Brott mot sexuallagstiftningen tulltöljdes inte i en tredjedel av fallen (9 av 27 mål). Vid 1600-talets början var sexuellt umgänge mellan ogifta visserligen en synd, men den världsliga rättvisan behandlade frågan i första hand som ett problem mellan privata parter. Detta minskade den iver med vilken rädstuvurätten själv aktivt följde upp målen. Förlikningar vid sidan av domstolen kunde ofta ske mellan den kränkta kvinnan och hennes manlige partner. Det finns även flera andra förklaringar till att inte alla straffrättsliga mäl fullföljdes i Linköping. Enstaka slaiA- kan ha begåtts vid noteringen i dcimböckerna. Någon sattes i fängelse för rannsakning, inget nvtt kom kanske fram, varför målet aldrig ropades upp igen. Några som anklagades för egendomsbrott var geografiskt rörliga personer, som hann lämna staden innan deras sak skulle tas upp Igen. Detta gällde till exempel soldaten Sven Rytting, som 1615 var anklagad för att ha stulit frän en bonde. Dåtidens häkten var inte heller särskilt säkra förvaringsplatser för fangar som hade all anledning att flv frän förväntade härda straff. I 1600-talets Njnrunda ges ett exempel, dä Håkan i Dingersjö rymmer ur kistan (sockenfängelset) efter att ha slagit sin far. En man som dömdes till döden för tvegifte i Gnllhcrgs härad rvmde ur fängelset i Kungsbro 1606. bvra är senare dömdes en fiskare som dragit kniv pä ett gästabud och rymt innan rättegängen till förlust a\' hv och gods. Aven en del män som misstänktes för hor försvann innan rättegången hunnit äga rum och det fanns mgen organisation som aktivt kunde spåra upp dem. När de återfanns berodde det som regel pä att de väckt misstankar pä de n\ a uppehållsorterna. Det är emellertid ganska sällan man i källorna finner att r\’mlingarna återkommit eller återförts till första brottsorten, bör övrigt var det inte bara i Sverige man hade problematt förvara de häktade pä ett säkert sätt före rättegången. Samma sak rapporteras till exempel fran det fcirmdustriella Frankrike.'' Slutligen kunde en del kärande, av olika anledningar, underläta att fullfölja sin talan vid nästa sammanträde. Kanske kunde de inte båda upp tillräckligt med bevis, kanske hade de ingått en pri\ at förlikning med den anklagade. Alan '■ 'I’vos Cast.in 1971, s. I3S.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=