62 I två förslag till 1604 års lagkommission tycks man förutsätta att nämnden skall delta i domen tillsammans med domaren och denna praxis utvecklas under 1600-talet i Sverige. Förhandlingarna skedde med en blandning av ackusatoriska former (med parter som lade fram sina krav och bevis) och inkvisition (med en aktivt utfrågande och undersökande domstol). Hovrättens övervakning från och med 1614 medförde naturligtvis att frihetsgraderna i tolkningen av lagen beskars, i synnerhet i de fall där målet slutgiltigt avgjordes i högre mstans. Även hovrätternas föreskrivna granskning av underrätternas domböcker ledde till korrigeringar och till och med åtal mot »godtyckliga eller försumliga underdomare». Att lagläsarna under senare delen av 1600-talet avlöstes av ordinarie domare med mer formell juridisk skolning och kännedom om lagens bokstav och praxis medverkade likaså till att minska nämndens inflytande. Det blev allt svårare för lekmännen att hålla sig orienterade om alla nya lagar och deras tillämpning. När edgärdsinstitutet avskaffats kom den så kallade legala bevisteorin att dominera vid fastställandet av sakfrågan. Denna teori innebar att i allvarligare straffrättsliga mål kunde man endast fälla en person om det fanns vittnen eller bekännelse. Svårigheten att få fullt bevis medförde emellertid att man inte kunde upprätthålla denna bevisregel i andra mål än dem som kunde leda till dödsstraff. På den europeiska kontinenten kom tortyr ibland att legitimiseras på grund av de höga beviskraven. I Sverige har tortyr använts i relativt begränsad omfattning och modern forskning har visat att den inte heller i andra länder användes så ofta och med den grymhet som man tidigare trott. I mål av mindre grav natur kunde svaranden åläggas att gå ed på sin oskuld för att fria sig, ifall andra bevis var graverande för honom. Den legala bevisteorins ökade användning minskade nämndens utrymme i sakfrågan.-’^ När 1734 års lag stadfästes beslöts att endast en enhällig nämnd kunde överrösta domaren. Många rättshistoriker tycks se förändringarna som förnuftiga anpassningar till en mer rationell rättvisa.-'^ K. G. Westman anser att den tidigare ’formlösheten’ gett spelrum för många goda krafter, men att det äldre systemet inte kunde fungera i det mer komplicerade samhälle somväxte fram. Kraven på hkartad behandling av lika fall gick inte att avvisa. Rättsutvecklingen gick snabbare än bondelekmännens juridiska bildning tilltog och de nya domarna kunde »genom opartisk och god rättsskipning i sällsynt grad tillvinna sig allmogens förtroende».‘^''^ Gerhard Hatström 1969, s. 1 lC-113. Sture Petren 1945, s. 839-861. K. G. Westman 1927, s. 41. Kaarlo Ignatius 1934, s. 1069-1070. K. G. Westman 1927. Göran Inger 1984, s. 308-315. J. E. Almquist 1977, s. 43^5. John Langbein 1977. Göran Inger 1976, s. 13-15 oeh 30-34. Altred Soman 1981, s. 54—60. En praktiserande domare vid 1900-talets början säg med visst vemod tillbaka på den äldre ordningen. G. E. Eahlerantz 1903, s. 4. K. G. Westman 1927, s. 47.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=