59 fick undandra sig vid hot om3 markers böter. År 1614 upprepas bestämmelsen om stadsvakt för »eld och andra farligheters» skull. Särskild omsorg ägnade man marknaderna, då många obekanta ansikten syntes på gatorna och alkoholkonsumtionen var betydande. En större vaktstyrka uttogs då, vid sidan av den som i vanliga fall patrullerade stacien. Få spår i domböckerna visar i vilken mån och med vilken nit vaktskyldigheten fullföljdes. Beslutet den 27 juni 1616 att som vakt till Persmäss marknad endast ta ut »beskedliga borgare och borgardrängar» kan naturligtvis ha varit föranlett av dåliga erfarenheter. En sak som talar för att man trots allt försökte upprätthålla vakten även under vanliga dagar är den befogade rädslan för bränder. Den 19 april 1614 beslutades att man innan Valborgsmäss skulle rannsaka omhalmtak och andra eldfarliga föremål. Även på 1640-talet finner vi exempel på allmänna brandinspektioner. I Uppsala fanns en liknande organisation, där borgerskapet turvis medverkade i vakthållningen för art upprätthålla ordningen. Dessutom nämns där redan på 1630-talet en organiserad begynnelse till en »polismakt» i formav en stadsvaktmästare med betjänter, somskulle biträda rätten och magistraten. Kvaliteten på dessa ämbetsmän tvcks dock inte alltid ha varit den bästa, vilket gör att deras aktiviteter ibland skapade prcablem i form av alltför våldsamma ingripanden.’’ Under 1600-talets bör)an fanns ingen »professionell» vaktstyrka i Linköping, den komsenare. Stadsvakten bestod allså av vanliga borgare. I första hand skulle den kontrollera att allt gick rätt till ute på gatorna, men den kunde också föra besvärliga personer till fängelset. Domböckerna i Linköping ger få konkreta exempel på ingripanden av det senare slaget. Å andra sidan återfinns noteringar om fångslande av bråkstakar ofta till svnes i förbigående i samband med att andra saker behandlades. Vi torde alltså kunna räkna med att stadsvakten ibland agerade i samma anda som den i nutid aktuella lagen om tillfälligt omhändertagande. Bråkstakar kunde få sova ruset av sig i arresten. Däremot är det inte klart att denna arrestering alltid ledde till åtal och domboksanteckningar. Enbart fylleri, vilket trots allt torde ha förekommit ofta, beivrades endast för två personer i 1610- och 1640-talets Linköping. Intresset av att i en formell dom bestraffa bönder och borgare som uppträtt störande tvcks inte ha varit stort vid denna tid. Även i staden fanns en sockenstämma, som vid vissa tillfällen lämnat efter sig protokoll. Sockenstämmorna anses av forskningen under 1500-talet ha befunnit sig i en period av förfall, men på 1600-talet blir saken annorlunda. I sockenstämman tog man bland annat upp frågor om kyrkotukten och samarbetet mellan stämman och de civila organen var stor. Ibland kunde en viss typ av beslut fattas omväxlande vid sockenstämman eller vid rådstugan. Utan tvekan spelade dock sockenstämman i Linköping en mycket blygsammare roll ” K. \V. Herdin 1926, s. 39-42 och ISO.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=