55 träden. I protokollen omtalas det för första gången den 6 maj 1611 att »menige män» varit närvarande. Vid detta tillfälle uppmanas stadens borgare att beväpna sig inför ett fruktat anfall av danskar, vilket kan förklara varför så många som möjligt ansetts böra infinna sig. Det blir emellertid ganska vanligt i fortsättningen att »gemene man», »stadens borgare», etc. står som närvarande vid förhandlingarna. Ibland tas då upp frågor av allmänt intresse, men ibland är det enbart tvister och brottmål med privatpersoner inblandade. I realiteten var rådstuvuätten i Linköping och tinget i Gullberg inte särskilt olika, när det gäller öppenhet under 1600-talets förra hälft. Domarna fälldes i enlighet med Magnus Erikssons Stadslag och de övriga förordningar somutfärdats av kung och stad. Sannolikt låg ett exemplar av lagboken på bordet framför borgmästaren under förhandlingarna. I många stycken var landslag och stadslag lika, men en del viktiga skillnader fanns. Den mest iögonenfallande är kanske att kvinnor ärvde lika med män bland borgerskapet, utom när det gällde fast egendom som förvärvats på landsbygden. I brottmål var dock skillnaderna små. Magnus Erikssons Stadslag nämner inget om en speciell allmän åklagare. De flesta mål förutsätts väckas av privatpersoner. I Rådstuvubalken förklaras dock på ett ställe att om någon »gjort sår eller blodvite, eller vad det helst är» och hemligen förlikas med målsägaren, skall fogden, borgmästaren och rådmännen rannsaka och söka bevis. Bestämmelsen torde avse grova brott där det var väsentligt att de beivrades offentligt. Bevakningen av kronans andel i böterna spelade också en inte obetydlig roll. I 1600-talets Linköping finner vi ibland att domstolen, när den medger förlikning, förbehåller staden och kungen andelar i böterna. Borgmästare och råd borde alltså själva agera för att beivra ett brott. Fogden var kungens främste representant, om man bortser från de städer där en ståthållare/landshövding residerade. Naturligtvis skulle fogden på samma sätt som på landet bevaka kronans intressen. I Arboga stads tänkeböcker från 1400-talet väcks ibland åtal på rådets, kämnärernas (se nedan) eller fogdens vägnar, men exemplen är få. I 1630-talets Uppsala förekommer likaså några fall där fogden agerat, främst mot äktenskapsbrott.'* Fyra personer nämns som fogdar åren 1609—1617 i Linköping. Den förste, Per Larsson, figurerar 1609—10, Per Esbjörnsson tycks bara ha tjänstgjort en kort tid 1610, Erik Nilsson sitter 1610—1614 och avdöses av Anders Svensson. Enligt Folke Lindberg var Nils Jonsson fogde från år 1618, dvs. efter hertigJohans död.' ^ Åren 1640^7 finner vi bara en enda fogde, kronans befallningsman Kristoffer Andersson. Stadgan och kontinuiteten i befattningen har ökat. Fogdarna utsågs alltså av kungen och fungerade somdess lokala representanter. Trots detta kunde de naturligtvis ha viss förankring i den bygd de skulle tjänstgöra. Ett sådant exempel är Per Mattsson, som varit fogde i Linköping Ragnar Hc-mnier 1933, s. 126. K. Herdin 1926, s. 36-37. '' I-olkc Lindberg 1975, del 2, s. 141.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=