54 mellan en borgare och kyrkoherden i staden. Den 9 november samma år kom han igen, utan att man tycker sig se att det var något särskilt viktigt ärende uppe. Den 5 juni följande år infann sig ståthållaren också, denna gång tillsammans med häradsskrivaren. Kyrkoherdens ägotvist avhandlas då på nytt. Med andra ord bevistade ståthållaren tre rådstugor under de sju åren. Mellan 1640 och 1647 hedrades rådstugan med två besök av landshövdingen. Det första mträffade den 22 juni 1642, när han fått i uppdrag att utreda vissa oegentligheter med bryggandet och ölförsäljningen. Andra gången den 12 februari 1645 lät landshö\'ding Johan Rosenhane personligen närvarande föranstalta om en fördubbling av antalet båtsmän. Ytterligare några gånger hände det att landshövdingen påkallade att rådstuga skulle hållas av en eller annan orsak, men då tycks han inte personligen ha varit där. Indirekt spelade emellertid landshövdingen en allt större roll i stadens administrativa och juridiska affärer i kraft av sin uppgift att ha allmänt överinseende över vad somförsiggick. Enligt landshövdingestadgan 1635 skulle han se till att »goda och beskedliga män» blev borgmästare och stadsskriv'are. Som vi sett kom detta omkring 1600-talets mitt att betyda att han i realiteten tillsatte borgmästare. Stadgan 1687, som gav honom motsvarande inflytande på tillsättningen av rådmän, bekräftade en pra.xis som redan dessförinnan utvecklats i Linköping. Under samma årtionde började landshövdingen också att utse stadsnotarierna, vilka tidigare kallats stadsskrivare. Magistraten hade alltså, förutomatt vara en oligarki, alltmer kommit att bli ett administrativt organ för statens övervakande syften, inte minst blev den det under det karolinska enväldet. Före 1650 var dessa tendenser mindre tydliga. Detta gäller även den motsättning som tydligt framträdde mellan vissa bland det lägre borgerskapet och magistraten, när det gäller val av riksdagsrepresentanter. Att magistraten fick vädja till landshövdingen när det övriga borgerskapet fronderade, medverkade naturligtvis i högsta grad till att förstärka centralmaktens grepp över den lokala nivån. Vi bör alltså ha denna spirande motsättning i minnet även när det gäller vad magistraten representerar i sin dömande funktion.'^ Kärande och svarande trädde fram inför rätten ledsagade av sina vittnen. Magnus Erikssons Stadslag, som ofta utgår ifrån en större stads förhållanden, säger att sammanträden skulle äga rum måndag, onsdag och lördag." I Linköping hade man inte alls anledning att sammanträda så ofta. Vid enstaka tillfållen kunde man träffas två gånger under en vecka, andra gånger gick det flera veckor till nästa möte. Antalet möten per år varierade mellan 10 och 25 under 1610- och 1640-talen. Det hölls alltså i genomsnitt ett till två möten per månad. Under sommaren var sammanträdena mer sparsamt förekommande, och följaktligen något tätare den övriga delen av året. Det var inte nödvändigt att allmänheten bevistade rådstuvurättens samman- '= Folke Lindberg 1975, del 2, s. 158-163 och 233-257. '' R. \X'. Fderdin 1926, s. 69.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=