53 stämmer därför väl.^ När kungen såg till att han fick ett inflytande över tillsättningen av borgmästare, stärktes hans inflytande och den juridiska expertisen vid rådstuvurätterna, men fortfarande medgavs staden att välja sina rådmän. Enligt en resolution 1664 förklarades dock att valen skulle godkännas av lantishövdingen, ytterligare en inskränkning i det lokala inflytandet på domstolens sammansättning.^ På 1670-talet började landshövdingen även att påverka valet av rådmän på samma sätt som han något tidigare börjat göra med borgmästarna.^ I Linköping rekryterades magistraten, det dömande och verkställande organet, till övervägande del bland de etablerade borgarna och det rådde stor kontinuitet på posterna. Åren 1610—16 varierade antalet rådmän mellan åtta och tio. Endast två satt ett enda år utan att bli omvalda följande år. Av totalt 17 personer var det sex som satt i magistraten samtliga sju åren, antingen som rådmän eller borgmästare. Perioden 1640-1647 är antalet rådmän enligt protokollen tio utom 1644—45, då de av okänd anledning endast är sex. Fyra satt samtliga åtta år, ingen mindre än två år. Precis somborgmästarna var rådmännen ofta själva parter vid civilmål. Gudmuntf skräddare, rådman ett tag på 1610-talet, anklagades 1609 för att ha sålt över taxan. Hans kollega Anders Jonsson stod 1641 till svars för att ha försummat en skjutsfärd och rådmannen Per Olofsson förekom 1646 som svarande i ett mål angående tullbrott. Som kärande i brottmål uppträcfde rådmän tre gånger angående trätor och en gång angående ett slagsmål. Dessutom kärade Olc^f Håkansson 1640 mot en man som gjort hans piga med barn och en rådman angav en person för att ha sålt dåliga varor 1642. Magistratspersonerna stod som regel i ett gott förhållande till rättvisan, men vi måste naturligtvis ta hänsyn till att deras sociala prestige ibland kan ha skrämt antagonister från att föra framanklagelser mot dem. Stadsskrivaren, eller stadsnotarien som han senare kom att kallas, var i rang jämnställd med rådmännen. Han skulle naturligtvis besitta en viss bildning, även om inte akademiska meriter var ett krav i Linköping. Där kom stadsskrivarposten ibland att kombineras med en rådmanstjänst, vilket ytterligare understryker sambancfet mellan de två uppdragen.*^ Vid enstaka tillfällen kunde ståthållaren (senare titulerad landshövding) bevista förhandlingarna. Det var till en början praxis att landshövdingen kunde medverka i vissa viktiga beslut, men Regeringsformen 1634 avskaffade denna möjlighet. Däremot tilläts han fortfarande att delta i rådslagen.I Linköping är det först 1615 som ståthållaren Jöns Nilsson enligt protokollen dyker upp på rådstugan. Vid denna session utreddes bland annat ett dråp och en civil tvist F'olke Lindberg 1975, del 2, s. 169-183. K.W. Herdin 1926, ,s. 19-31. ^ Fiilke Lindberg 1975, del 2, s. 163. L\ilke Lindberg 1975, del 2, s. 204. K. \\'. Herdin 1926, s. 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=