52 Det står klart att dessa borgmästare hade rekryterats bland dem av stadens borgare som man hyste förtroende för. Per Eriksson, som tjänstgjorde som borgmästare 1610—11, nämns redan i dokument frän 1570-talet och spridda är under mellanperioden som borgmästare. Han betecknades dessutom som stadens främste köpman."* Hans Olsson, borgmästare 1610—1613, svor sin ed 1612 och lovade dä att bjuda pä en tunna öl. Han utsågs 1612 till stadens representant vid riksdagen och 1614-16 var han rådman. Sammanlagt fyra av de sex borgmästarna tjänstgjorde, när de inte var borgmästare, någon tid sområdmän. Åren 1640—47 fanns endast tvä borgmästare, Nils Nilsson och Anders Jacobsson, vilka satt hela perioden ut. OmAnders Jacobsson vet vi dessutom att han 1640 utsågs till stadens representant vid riksdagen. Kontinuiteten och stadgan hade ökat, vilket naturligtvis bör ha ökat domarkärens »professionalisering». Borgmästarna förekom själva relativt ofta i olika mål. Somregel rörde det sig omcivdla mål — upprop av fast egendom för försäljning, köp, tvister, skuldfordringar, etc. De var dä antingen kärande eler svarande. I brottmål möter vi dem sällan, och dä oftare som kärande. I denna roll uppträdde Nils Svensson 1612 och Lars Larsson 1613 i var sitt mål angående stöld. Jöns Månsson var kärande 1611 och 1615 angående trots mot hans ämbete och i samma typ av mål uppträdde Olof Joensson 1615, Nils Nilsson 1645 och Anders Jacobsson 1647. Jöns Månsson anklagades 1609 för att ha sålt varor över den bestämda taxan och 1616 för uteblivande sompart. Nils Svensson instämdes 1610 för att ha begått dombrott och 1616 för att inte inställt sig sompart. Nils Nilsson stod slutligen till svars 1647 för att olagligen ha beslagtagit en sak. Detta är samtliga fall där borgmästarna figurerar i brottmål under de undersökta perioderna. Att borgmästarna bedrev en aktiv ekonomisk verksamhet somdrog in demi civila mål är naturligt. De brott de anklagades för var ringa och har anknytning till deras näringar. Som kärande i brottmål tycks de snarast ha varit intresserade av att skydda sin prestige, medan de själva aldrig beskylldes för att ha vant den aktiva parten i trätor eller slagsmål. Borgmästarna levde alltså upp till förväntningarna om att föregå med gott exempel, åtminstone enligt den officiella bilden. Rådmännen i de svenska 1600-talsstäderna tillsattes bland dem som hade burskap och fastighet där. I Uppsala kunde en del av dem mte läsa de akter de skulle döma efter. Ofta hade de skaffat sig erfarenheter och meriter på andra mer underordnade befattningar i staden innan de valdes. Enligt K. W. Herdin hade borgmästare och råd ursprungligen s)älva utsett sina kollegor. Under 1600-talets förra hälft var dock det vanliga att de valdes vid en rådstuga. I Linköping fortsatte valet av borgmästare och rådmän i realiteten att ske på rådmansstämma ända till 1660. Att valet sedan lystes på allmän rådstuga tvcks mte ha haft någon praktisk betydelse, då det saknas uppgift att rådstugan ändrat stämmans beslut. Folke Lindbergs karaktäristik av Linköping som en »oligarki» ■' Folke l.indberg 1975, del 2, s. 167-16)8.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=