46 med till galgbacken för att beskåda de övrigas straff och sedan förvisas ur landet på tre år.'° Omvi undantar brott mot sexuallagstiftningen åtalades alltså 453 personer i Östergötland 1635-1649 för brott av så allvarlig karaktär att de prövades av Göta hovrätt. Det motsvarar knappt 40 personer per 100.000 innevånare och år. Hälften anklagades för egendomsbrott, en tredjedel för våld. Denna dominans för stölder och dråp saknar motsvarighet i häradsrätternas och rådstuvurätternas protokoll. Där var det, som vi skall se, de lindriga konflikterna med eller utan våld och överträdelser av statliga regleringar som tillsammans med könsumgänge mellan två ogifta personer upptog det största utrymmet bland brottsmålen. Hovrättens statistik ger främst en bild av den urbota kriminaliteten, den som enligt lagen inte fick sonas med böter, utan kunde leda till dödsstraff. Mest slående är det vilken vikt man tillmätte upprätthållandet av sexualmoralen inom äktenskapet med hänvisning till den mosaiska lagen. Det dröjde till 1653 innan de lokala domstolarna tilläts utdöma böter direkt för enkelt hor. På motsvarande sätt försökte man avskräcka potentiella tjuvar genom att utdöma dödsstraff i underrätten och benåda i hovrätten. Även här skedde en anpassning till praxis år 1653. Hänsyn till kyrkan och avskräckningseffekten spelade naturligtvis in när man inte tillät de lokala domstolarna att fälla det slutliga avgörandet i dessa mål, men dessutom är det exempel på de strama tyglar man använde gentemot underrätterna de första decennierna, en period då domarna och nämnderna uppfostrades till att döma likformigt. Ur statens synpunkt fanns det överträdelser av allvarlig natur, men där de lokala domstolarna behöll sin fulla domsrätt, eftersom böter var enda straff. Olaga skogsavverkning, tullbrott och andra förbjudna ekonomiska aktiviteter bekämpades med till buds stående medel, men den allmänna opinionen skulle knappast ha accepterat dödsstraff i dessa fall. Ofta förövades brotten dessutom av personer som kunde betala kraftiga böter, en faktor som talade för bötesstraffens lämplighet både ur allmän rättssynpunkt och av statsekonomiska skäl. Brott som mte begicks av nöd, men ändock för egen vinning, var lättare att bekämpa med ekonomiska sanktioner än brott orsakade av emotioner eller ren fattigdom. Hovrätternas kriminalstatistik måste alltså kompletteras med underrätternas om vi skall få en bild av 1600-talets kriminalitet. Medan hovrätternas dagordningar främst styrdes av straffrättsliga bestämmelser, skedde de stora förändringarna i underrätterna som en följd av en allmän kriminalisering inom områden där centralmakten ökade sina ambitioner. De dramatiska händelserna spelades ofta upp inför hovrätterna, men vardagslivet avspeglas främst i häradsrätternas och rådstuvurätternas protokoll. Omvänt behöver vi hovrättens resolutioner för att få vissa hållpunkter, när det gäller att bedöma saköreslängderGHR 1649, hösten, nr 8.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=