44 döma. Detta gällde bland annat upprepade lönskalägen av samma person, som regel kvinnor. I ett mål från Bankekinds härad år 1638 undrar häradsrätten hur man skulle förfara med Karin Svensdotter, som fött 6 utomäktenskapliga barn »av åtskilliga personer tillrådda», dvs. avlade. Lagläsaren har inte kunna finna att lagen stadgar något visst straff. Hovrätten beslutade att man skulle utreda huruvida barnen avlats av gifta eller ogifta män, vilka de var och om hon tidigare var rannsakad. Därefter skulle frågan underställas hovrätten igen. Kanske hade den för avsikt att döma kvinnan till ett »arbiträrt» straff, d\'s. ett straff utan att det fanns något särskilt lagrum. Denna möjlighet fanns för överdomstolen.' Samma år undrade rådstuvurätten i Linköping hur den skulle förfara med de kvinnor som begått lönskaläge för andra eller tredje gången. Svaret blev att dessa mål skulle underställas hovrätten. Uppenbarligen var det meningen att en praxis skulle utvecklas.^ De flesta våldsbrott som kom till hovrätten var definitionsmässigt grova. Barnamorden kan inte likställas med andra våldsbrott om man tar hänsyn till motiv och social situation för den person, vanligtvis en kvinna, sombegått det. I de 33 fall som rannsakades av hovrätten ingår även några fall av »fosters läggande å lönn». På grund av svårigheten att med gällande bevnsteori övertyga mödrar omatt avsiktligt ha dödat sina barn tillkomdenna ur juridisk synpunkt märkliga brottskategori. För att modern skulle fällas för detta brott, som inte medförde dödsstraff, krävdes att hon dolt sitt havandeskap, att hon fött på ett ensligt ställe, att barnet/fostret dött och att hon inte omedelbart berättat vad som hänt. Bevisbördan läg alltså ovanligt nog på den anklagade. Den rannsakning av Ingeborg Andersdotter som relateras senare är ett sådant exempel. Nästan alla våldsbrott med dödlig utgång definierades som dråp eller vållande till annans död. Detta innebär att handlingen inte varit planerad, utan skett i hastigt mod. Medan 105 mål återfanns under denna rubrik, fälldes endast 11 mördare. Det grövsta våldet i 1600-talets Östergötland var oftast spontant och inte planerat. Inte heller skedde det som regel med ekonomiska motiv, då skulle det nämligen ha rubricerats sommord. Grovt våld som inte ledde till ett dödsfall, men somändock togs upp av hovrätten, var till större delen brott under edsöreslagstiftnmgen. Dit hörde till exempel de så kallade fridslagarna. I andra fall gällde det ett överfall på en ämbetsman, föräldrar eller andra av lagen speciellt skyddade kategorier. Endast två fall av konflikter med föräldrarna var så allvarliga att de nådde hov^rätten. Lagstiftningen var i detta avsende ganska sträng, vilket bör ha hindrat de flesta föräldrar från att driva frågan så långt.När så skedde kan man utgå från att relationerna hade kollapsat totalt mellan barn och föräldrar. Kanske kan man ^ GHR 1638. nr 13. ^ GHR 1638, nr 4. ’ F.n översikt .tv Ltgstifiningen omkonflikter inomf.tmiljen finns i Birgitt.t Odem 1991.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=