41 direkt i vissa svårare brottmål och i många tvistemål. Den slutgiltiga domsrätten innehades även efter hovrätternas tillkomst av kungen, vanligen tillsammans med några riksråd. År 1673 bildades en särskilt instans för beredningen av dessa ärenden i formav justitierevisionen.’ Underställda mål klarade hovrätten somregel av utan någon ny förhandling. Domar fälldes på grundval av de protokoll som sändes in från underrätterna. I vissa fall återremitterades dock målet för ny rannsakning med begäran om kompletterande uppgifter. Med tiden kom det att utbildas en praxis i hovrätten, som ibland avvek från de lagar efter vilka underrätternaskulle döma. Detta gällde bland annat enkelt hor (äktenskapsbrott där endast en av de anklagade var gift) och lindrigare stölder. I drottning Kristinas straffordning 1653 fastslogs därför att första till och med tredje resan enkelt hor och första och andra resan stöld till ett värde understigande 60 riksdaler skulle bestraffas med böter direkt av underrätterna. Detta medförde en betydande minskning av de mål sombehövde underställas hovrätterna.'^ hn kopia av underrätternas domböcker, de så kallade renovationerna, sändes varje år in till hovrätterna för granskning. Hovrättsfiskalen var ansvarig för denna granskning och kunde även företa inspektionsresor. Särskilt i början, när många lagläsare saknade formell skolning, förekom det att försumliga underdomare åtalades. Varningar var vanligast förekommande sanktion, men det inträffade också att domare avsattes om förseelsen var grov.'* Hovrätterna utövade även under 1630- och 1640-talet ett inflytande på den lokala rättskipningen genomatt de meddelade förordnanden för lagläsare, somoftast föreslågits av ordinarie häradshövding. I ett plakat 1678 föreskrevs att ingen lagläsare fick förordnas utan hovrättens prövning av dugligheten och 1680 stadgades att domarsysslan måste skötas av den ordinarie, av kungen utnämnde, häradshövdingen.^ Vid sidan av de medeltida lands- och stadslagarna utbildades vid hovrätterna under 1600-talet en praxis, som ibland avvek från vad lagen stadgade ibland kompletterade lagarna. Hovrätten kunde i viss utsträckning sänka de straffsom lagen föreskrev, bland annat om förmildrande omständigheter förelåg. När ett fall inte riktigt passade in på existerande lagar kunde den likaså utdöma speciella, så kallade arbiträra straff. Detta ansågs vara nödvändigt i avsaknad av en moderniserad lagbok. Dessa domar kom sedan att bilda praxis, vilken ibland infogades i framtida förordningar. På samma sätt var naturligtvis kungens beslut viktiga för framtida praxis.*’ - Göran Inger 1980, s. 103 och I 14. ' Gunnar Bendz 1935, s. 104 och I 1 1-1 12. ■' Cierhard Hafström 1969, s. 111. Gunnar Bendz 1935, s. 145 och 147. Stig Jägerskiöld 1964, s. 197. '' Ciunnar Bendz 1935, s. 150-152. StigJäger.skihtld 1964, s. 265-283.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=