36 befolkningstillväxten skedde i de små slättbygdsförsamlingarna, medan den var klart större i de större församlingarna, framför allt de mer skogrika Stjärnorp och Ljung. Orsaken torde främst vara att söka i att de senare dels dominerades mer av större godsbildningar, vilket skapade arbetstillfällen för ett växande proletariat, dels medgav viss nyodling i marginella områden. Slätten var naturligtvis tidigare uppodlad så långt det var möjligt. Hur denna befolkningsökning påverkade den sociala strukturen visas i diagram 3. I Vreta/Stjärnorp sjönk andelen bönder bland vuxna män från 25 % 1750 till 20 % 1800 och endast 12 % 1840. Samma tendens noteras i Ljung, där andelen minskade från 28 % 1750 till 13 % 1840. I slättbygdsförsamlingarna var böndernas andel omkring 30 % ända fram till 1810, men sedan sjönk den till 22—24 % 1840. Medan antalet bönder ökade i alla församlingar mellan 1750 och 1810, sjönk det i samtliga mellan 1810 och 1840. Där befolkningsökningen var starkast ökade alltså torparna och andra obesuttna grupper mest och tidigast. Där befolkningen växte svagast, var proletariseringen mindre markant, men utflyttningen större. Överallt skedde det en rationalisering i jordbruket mellan 1810 och 1840, vilket ytterligare bidrog till att öka de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan jordägare och jordlösa. Den utveckling som ägde rum på landsbygden är en viktig bakgrund till den ökande inflyttningen till städerna, till exempel Linköping. Härnösand var, liksom Linköping, en befolkningsmässigt liten stad vid 1600talets slut. Om vi utgår från att födelsetalet bör ha legat mellan 30 och-35 promille år 1730, skulle befolkningen då ha varit strax under eller strax över 1.000 innevånare, dvs två tredjedelar av Linköpings storlek vid motsvarande tid. Troligen hade inte befolkningen växt särskilt mycket under de 50 åren dessförinnan. År 1750 är befolkningen enligt Tabellkommissionen 1.170, dvs. liksomi Linköping tycks det ha skett en viss ökning mellan 1730 och 1750. Därefter var den årliga tillväxten i medeltal 1,3 % 1750-1790, och knappt 1 % mellan 1790 och 1800. Åren 1800—1810 minskade befolkningen med en dryg procent om året, varefter den växte med 0,7 % åren 1810-1840. Utvecklingen liknar alltså i stort sett den som skedde i Linköping, med den skillnaden att tillbakagången inträffade i Linköping under 1780-talet och i Härnösand under 1800-talets första årtionde. Tillväxten var också svagare i Härnösand än i Linköping. Medan Härnösands befolkning var cirka två tredjedelar av Linköpings år 1750, var den endast cirka 45 % år 1840. Åven i Härnösand växte medelklassgruppen till synes oavbrutet mellan 1750 och 1840. Hantverksmästarna blev också, liksomi Linköping, fler mellan 1750 och 1810, men därefter stagnerade denna grupp. Gesällerna och lärlingarna blev ständigt fler, medan andra obesuttna gruppers numerär var relativt oförändrad. I båda städerna ökade medelklass och hantverksmästare sina andelar under 1700-talets andra hälft. Därefter blev mästarna relativt sett färre än de övriga, särskilt i Linköping. Skillnaden jämfört med Linköping var att medel-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=