470 Många kvinnoöden försvårades av dåtidens hårda sexualmoral. Vi har till exempel träffat på soldathustrun Anna i Bråbo, som år 1700 våldtogs av en soldat, och som med näppe undgick att själv bli straffad för hor och arbetarhustrun Anna Elisabeth i Säbrå, som medan mannen var bortrest på arbete 1822 förleddes att begå äktenskapsbrott, kanske somgentjänst för litet hjälp till uppehället. För änkan Sara Eliasdotter i Linköping slutade inte livet särskilt anslående, när hennes tilltänkta vårdare helt enkelt lade ut henne på gatan, där hon dog en dag i början av 1800-talet. Många gånger var det ekonomiska omständigheter som vållade tragiken, men i andra fall gick det illa ändå. Klockaren Mikael Berggren i Viksjö utanför Härnösand skulle förmodligen ha klarat sig bättre i livet om han inte blivit alkoholiserad. Åtskilliga gånger möter vi honomunder 1800-talets början såväl vid tingsrätten som vid rådstuvurätten anklagacf för fyllerier, bråk och småstölder. Han får bland annat stå offentlig kyrkoplikt inför sina grannar i hemförsamlingens kyrka. Vid det laget hade kanske hans skamkänslor trubbats av. I prästtjället i grannsocknen Stigsjö rådde det stor förstämning 1780, när en dräng avslöjat att självaste prästfrun ägnat sig åt hembränning. Maken fick förnedra sig och skriva ett urskuldande brev till tingsrätten, vilket inte hindrade den från att utdöma böterna. I de allvarligare målen stod många ganska ensamma inför den världsliga rättvisan. För de ekonomiskt svaga fanns ofta ingen nåd, särskilt omde fallit för en olaglig frestelse. Allra värst blev det om man framhärdade med återfall. Förrymde båtsmannen Lars Persson hade stulit på åtskilliga ställen omkring Linköping, hade skurit ned en tjuv ur galgen (vilket bevisade för rätten att han ställt sig utanför samhällets normer), var misstänkt för ett rånmord och levde tillsammans med en ogift kvinna. Deras giftermål hade förhindrats av prästerskåpet, eftersom kvinnan saknade nödiga kristendomskunskaper. Som kronan på verket uppträdde Lars sturskt inför domstolen år 1699. Hovrätt och kung beslutade att fastställa dömdsdomen. Soldaten Leijon, somfyra år tidigare stod åtalad för diverse stölder, uppträdde däremot på ett sätt som bevekte häradsrätten i Gullberg. Värdet av det stulna sattes till 59 daler, vilket var en daler mindre än vad drottning Kristinas straffordning satt som gräns för dödsstraff. Obotfärdiga yrkestjuvar fanns det alltid, men de tycks ha varit få och levt ett svårt liv i samhällets yttersta marginaler. Mot 1800-talets början hittar vi antydningar om ett »trasproletariat» i Linköping och Härnösand. Det bestod av de allra fattigaste, som fick sitt uppehälle av tillfälligt arbete, tiggeri och stölder, oftast små och oplanerade. Någon egentlig klass var det inte tal om, och vanliga borgare drog sig ibland inte för att driva handel med deras stöldgods. Exempel på den tidens »värstingar» finner vi då och då i protokollen, till exempel ynglingen Häggström i Härnösand, som på 1830-talet ägnar sig åt tiggeri och tillgrepp. Medan han är minderårig kan han utnyttja detta faktum för att slippa undan lindrigt, och han uppträder ofta sturskt mot lagens handhavare, åtminstone enligt protokollförarens åsikt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=