457 kulärt användande av repression från centralmaktens sida. Dessa händelser bidrog snarast till att öka våldet, även det som utövades av andra än statens egna representanter. Det finns inte heller några klara bevis för att staten i sina kärnområden skulle ha varit kapabel att bringa ned våldet till en lägre nivå än i periferin, vilket bland annat visas av en jämförelse mellan 1600-talets Uppland och Medelpad (Njurunda tingslag). Det finns alltså inga entydiga samband mellan centralmaktens ökade inflytande och våldsnivån. Allt berodde på omständigheterna, till exempel närvaron av oregerliga soldater. Det är också slående i 1600-talets domböcker, hur ofta vapen användes i konflikterna på krogar, bröllop och vid andra tillfällen, när ruset fått känslorna att svalla. Att man så ofta var beväpnad var i vissa områden, till exempel i Göingebygden, delvis ett resultat av de oroliga förhållanden som närvaron av två centralmakter, Danmark och Sverige, skapade. När vapnen blev mindre vanliga vardagsföremål under 1700-talet, minskade antalet slagsmål mecf dödlig utgång. Att detta med tiden även påverkade attityden till användandet av våld är självklart. Ju oftare en konflikt slutade med blocfsutgjutelse, desto naturligare föreföll våldet vara och tvärtom. Jämfört med 1600-talets början hade våldsutövarnas sociala sammansättning förändrats 200 år senare. Det väckte ingen förvåning att självaste borgmästaren invecklades i fysiska konflikter i 1600-talets Linköping, och i Uppsala hade universitetets konsistorium stora svårigheter att stävja adelsstudenternas grassationer med värjor och andra tillbyggen ute på gatorna. Våldet var en del av stormaktstiden, såväl på slagfälten som i vardagen. Andelen handlande, hantverksmästare, bönder och andra förhållandevis besuttna var hög bland de bötfällda. I 1800-talets saköreslängder från Härnösand och Linköping är de obesuttna överrepresenterade även i förhållande till sin växande andel av befolkningen. Detta skulle bekräfta Norbert Elias’ teori att den egna kontrollen av affekter skett först bland de mer etablerade i samhället för att så småningom sprida sig till demsomstod lägre på samhällsstegen. Medelpads saköreslängder visar att till och med nämndemän och de mest etablerade bönderna invecklades i våldsamma stridigheter under senare delen av 1500-talet, något som redan på 1600-talet tycks ha blivit mindre vanligt. Även bland lokalsamhällets elit tycks det ha spridit sig ett större mått av respektabilitet. Våld som medel för konfliktlösning var på väg att bli mindre accepterat. En formav disciplineringsprocess ägde sannolikt rum, där vi kan se vissa spår i fredliga områden på 1600-talet och ännu tydligare utslag på 1700talet och 1800-talet. Det är då frågan om vad det var för faktorer som frambringade denna förändring. En har redan nämnts, tillgången till vapen. Men man bar naturligtvis vapen därför att man trodde sig behöva dem. En hög väldsnivå hade en egen kraft att perpetuera sig. Det fanns ett ömsesidigt samband mellan konflikter i allmänhet, tillgången på vapen och våldsnivån. Johan Söderberg diskuterar en utveckling som kan ha varit betydelsefull.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=