451 villiga vittnen. Från att till en början mestadels ha uppträtt när statens eller kyrkans intressen var direkt hotade, kom dessa ämbetsmän allt oftare att agera åklagare vid sidan av privata kärande, även när det gällde stölder, våldsbrott och dylika mer privata konflikter. Embryot till en modern polis- och åklagarmakt hade uppstått. Medan senare delen av 1600-talet och 1700-talet huvudsakligen karaktäriserades av centralmaktens (och kyrkans) infiltrering av den lokala rättvisan, framträdde en ny tendens under 1800-talets början i städerna. Framför allt i Linköping kan vi se hur antalet som fälldes för brott mot lokala stadgor och förordningar ökade kraftigt, medan statens intressen snarast trädde längre i bakgrunden. Vi är på väg mot »det organiserade samhället», där en av konsekvenserna är en ökad reglering och fler överträdelser av dessa regleringar, inte minst lokalt. De civila tvisterna hade dessutom blivit fler än på 1600-talet, och även i vissa brottmål handlade det fortfarande om att lösa konflikter mellan privatpersoner. Trots att vi mycket väl kan tala om en centralisering av rättvisan ur många aspekter, gjorde sig många parter gällande, och detta leder oss över till frågan omhur domstolarna komatt balansera dessa intressen. »Sådan är allmän Lag; de fattige fastna, besnärjas. Stolte och store går fri, och slippa de trotsige drottar» Så skaldade Georg Stiernhielm, men ett enda intresse kunde sällan nå total hegemoni. Vi har kunnat se hur häradsrätten i Gullberg under adelns glansperiod på 1600-talet ibland ställde upp på allmogens sida mot frälset. Tydligast märktes centralmaktens repression under det karolinska enväldet och som en följd av Gustav IILs brännvinspolitik, men inte heller då var bönder och borgare helt maktlösa. Statliga förordningar kunde obstrueras genom passivt motstånd och ovilja att vittna mot grannarna. De höga beviskraven räddade många lönnbrännare, lönnkrögare och skogsavverkare från straff. Inte heller på den politiska nivån var bönder och borgare maktlösa, särskilt under frihetstiden, då deras framstötar ibland bidrog till att påverka lagarna i en för dem förmånlig riktning. Domstolssessionerna blev i dubbel bemärkelse en förhandling mellan olika parter i ett socialt spel, där visserligen olika parter kunde lägga olika tunga vikter i vågskålarna. I många frågor var staten, kyrkan och allmogens majoritet dessutom ense. Redan innan stat och lokala eliter på allvar började engagera sig i att bekämpa slagsmål och trätor, hade vanligt folk vant sig vid att lösa många av dessa konflikter inför rätta. Här handlade det sannolikt mer om en oenighet i det enskilda fallet och om gradskillnader, till exempel när man skulle bestraffa en berusad fridstörare. Att grova våldsbrott skulle beivras var de flesta ense om, och inte heller var det svårt att finna villiga vittnen mot dem som stulit. Rättvisan har inte uppfattats somenbart negativ, eller för den delen inte heller somodelat positiv. Den var ett instrument som kunde formas om och brukas för olika syften.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=