450 ha varit störst under 1700-talets första hälft. Under seklets senare del minskade förföljelsen av demsominte infunnit sig till kyrkliga förrättningar, och lönskaläge kom alltmer sällan att bestraffas av världslig domstol. Parallellt existerade den traditionella kyrkotukten. Kyrkans rätt att sköta kyrkodisciplinen erkändes i kyrkolagen 1686, och den utnyttjades i många socknar. När de världsliga domstolarna slappnade av i sin religiösa nit, fortsatte man i vissa socknar att upprätthålla den in på 1800-talet med större eller mindre framgång. När rättvisan framför allt skulle bilägga konflikter mellan privatpersoner, fick dessa själva ta initiativet till att ett mål väcktes, skaffa vittnen och dra fram andra bevis som krävdes, och slutligen föra sin egen talan vid domstolen. Ytterst sällan fördes talan via ombud. För att de statliga intressena skulle kunna hävda sig vid domstolarna krävdes att resurserna stärktes för att uppspåra och åtala brottslingarna. Medan advokatväsendet utvecklades starkt i England under 1700-talet, dröjde det betydligt längre innan det spelade någon framträdande roll i brottmål i Sverige. Både den svenska och den engelska rättsproceduren var under 1600-talet övervägande processorisk, dvs. en kamp mellan två parter, där nämnd och domare fällde domen. 1 Sverige kom domstolen dock alltmer att utvecklas mot en inkvisitorisk form, dvs. den tog själv initiativ för att utröna sakförhållandena. Detta märks alltmer i domböckerna under 1600-talets slut. Protokollen fick ibland rent av formen av frågor och svar, varefter domare och nämnd fattade sitt beslut. Detta skedde utan tvekan som en följd av att de professionella domarna blivit akademiskt skolade och påverkade av kontinental doktrin. Avskaffandet av edgärdsinstitutet, som tillät att man svor sig fri med hjälp av sin egen och andra personers ed, är ett led i samma utveckling. Den legala bevisteorin, dvs. att två vittnen och eget bekännande skulle krävas för full bevisning, anammades alltmer. Denna bevisteori anses vara en orsak till användandet av tortyr på kontinenten för att få fullt bevis i grava brottmål. I Sverige användes tortyr endast i extrema fall, till exempel vid häxprocesserna och när statens/kungens säkerhet ansågs vara hotad. När bevisen var mycket graverande, men fortfarande otillräckliga, uppfanns »insättandet på bekännelse», dvs. i enstaka fall kunde domstolen döma någon till att sitta i fängelse i avvaktan på bekännelse. I England med sitt jurysystemblev inte heller tortyren vanlig. Länsmän och fogdar kom alltmer att användas för att bevaka statens intressen vid domstolarna under 1600-talets lopp. Dessutom inrättades nya tjänster med liknande uppdrag, till exempel kronokommissarierna, stadsfiskalerna och - för att hålla efter olaga skogsavverkning och jakt — hejderidarna. Detta var så mycket viktigare, eftersom de förordningar som skyddade statens och kyrkans intressen inte alltid var populära bland allmänheten. När det handlade om ofullgjorda pålagor är det självklart, men grannar var dessutomofta ovilliga att anmäla varandra för olaga brännvinstillverkning eller avverkning av skog som skyddades av kronans påbud. Inte heller kunde man alltid förvänta sig att finna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=