449 år 1614. Hovrätterna kom snabbt att bli övervakare av de lokala domstolarnas arbete, vilket gjorde att rättskipningen tvangs att ta större hänsyn till lagens bokstav. Rätten att mildra domar på grund av särskilda omständigheter reserverades i första hand för överrätterna. När lagläsarna avskaffades under 1600talets lopp, hade hovrätterna blivit utbildningsanstalter för de blivande domarna i rådstuvurätter och på häradsting. Andra hälften av 1600-talet fastslogs det definitivt att det var kungen och inte borgerskapet som skulle utse bormästarna i städerna. Sakta men säkert minskade nämndens inflytande på landsbygden. Olyckligtvis finns i denna undersökning inte så många data om vad som hände i domstolarna under åren från 1600-talets mitt till 1680-talet. En kontinuerlig genomgång av domstolsprotokoll blev alltför arbetskrävande och saköreslängderna är för denna period mindre lättåtkomliga och behäftade med större källkritiska problem. Vid 1600-talets slut satte det statliga intresset fler spår än tidigare i böteslängderna. Andelen och antalet fällda för brott mot statliga förordningar var större, och fler fälldes för att inte ha betalt skatt eller fullgjort andra förpliktelser mot staten. Detta var särskilt tydligt på landsbygden under 1700-talets två första decennier, när de kostsamma krigen utsatte befolkningen för stora påfrestningar. Vid sidan av extra kontributioner, körslor och andra pålagor, hade staten dessutom då ökat sina anspråk på skogarna. Betydligt mer än förut blev de lokala domstolarna repressiva instrument gentemot tredskande bönder. Denna tendens fortsatte ända fram till vår undersöknings slut år 1839. Skogsförordningarna mildrades med tiden, men i stället utökades en annan reglering. Särskilt några årtionden under 1700-talets slut kom en av böndernas viktigaste binäringar, brännvinstillverkningen, i konflikt med statliga fiskala intressen. Utan tvekan utgjorde då dessa statliga anspråk i praktiken den största konfliktanledningen mellan stat och lokalsamhälle vid landsbygdsdomstolarna. I städerna plågades man inte lika mycket av körslor och andra hjälper och skogen var inte heller en akut tvistefråga. Där blev i stället olaga brännvinsförsäljning en relativt vanligt förekommande bötesanledning, dock inte alls i samma omfattning somalla stadgebrott på landsbygden. Kyrkan ställde samtidigt sma anspråk på domstolarnas medverkan för att öka religionens och sin egen auktoritet. Under 1600-talet genomdrevs bland annat en kriminalisering av den kvinnliga parten vid lönskaläge, vilket markant ökade domstolarnas arbete. Synden kompå allvar att bli accepterad som laglig grund för sanktioner. Eder och svärjande blev från och med 1687 ett världsligt brott, och frånvaro från högmässa, nattvard och husförhör kunde i sista hand bestraffas av häradsrätt eller magistrat. Om brott mot sexuallagstiftning och andra religiösa brott slås samman, kulminerar kurvan för samtliga domstolsdistrikt någon gång under 1700-talet. Den exakta tidpunkten beror framför allt på de Litomäktenskaphga födslarnas antal kombinerat med domstolarnas förmåga och vilja att bestraffa. I realiteten torde kyrkans grepp över lagens praxis 29
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=