448 lagläsare som domare, personer sominte befann sig särskilt långt från nämndemännen socialt sett. I städerna var förhållandena likartade. Rådmännen i städerna var oftast lekmän, rekrvterade bland handelsmännen och hantverksmästarna. Borgerskapet hade, i varje fall i de mindre städerna, fortfarande stort inflytande över tillsättningen av borgmästaren, magistratens ordförande. De flesta mål rörde vardagliga saker, som centralmakten inte hade anledning att intervenera i direkt. Det handlade om civila tvistemål om äganderätten till hemman och gårdar, om gränser mellan ägor, om arv och skulder. När strafflagen behövde tillämpas, var det ofta fråga om ett oöverlagt slag, ett glåpord eller ett lindrigt tillgrepp. I grunden låg det nödvändiga försvaret av en persons ekonomiska ställning eller av den personliga hedern. Hederns största värde var utan tvekan att den markerade individens accepterade tillhörighet i lokalsamhället. Med hedern i behåll kunde man lättare sluta avtal, låna pengar och försvara sig mot anklagelser vid domstolarna. Gränsen mellan civila tvister och brottmål är till och med ibland svår att identifiera i protokollen, i ännu mindre grad torde den ha upplevts somprincipiellt betydelsefull av parterna, eftersom det i båda fallen rörde sig om kompensation och att få rätt, som regel inte i första hand att bestraffa sin vederpart. Därför var rättvisan pragmatisk och många gånger mild mot den sombrutit mot lagen. Naturligtvis fanns det dock undantag. De som redan mist sin heder, de som var fattiga och inte med pengar kunde erb)uda kompensation och de som var främlingar bemöttes med större reservation och mer repression. Förbud att gå ed, förvisning och kroppsstraff drabbade oftare de ärelösa, de fattiga och de främmande än de hederliga och besuttna grannarna. Om rättvisan ofta var mild, berodde det på att mildheten hade en funktion. Den bidrog till att skapa ett mindre konfliktfyllt lokalsamhälle, den var inte mild på grund av en allom omfattande humanism. Inte heller var den alltid mild, när det handlade om brott som ansågs vara särskilt motbjudande. Dödsstraff tillämpades till exempel utan försköning för överlagda mord, våldtäkt, tidelag och kyrkotjuvnad. Stympning hade vid enstaka tillfällen använts under medeltiden och 1500-talet, men försvann dock snabbt under 1600-talets början. Centralmaktens tillväxt har angetts som den viktigaste förklaringen till den judiciella revolutionen. Redan på 1500-talet satte kronans reglerande ambitioner spår i huvudstadens rättsprotokoll. I landsorten gick det långsammare. Fortfarande svarade sådana mål för en relativt liten del i Linköping, och för en ännu mindre del i Gullbergs härad vid 1600-talets början. Före seklets mitt kan vi dock se vissa tecken på en statlig offensiv även där, som dessutom hade ett samband med den roll som den världsliga rättvisan fått ta på sig för att försvara de religiösa normerna. På 1640-talet började till exempel länsmännen att dyka upp som åklagare i lönskalägesmål, och andelen somfälldes för brott mot olika stadgor hade växt något. Ett viktigt steg mot centralisering av rättvisan togs, när hovrätten inrättades
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=