30 Linköpings stad och Gullbergs härad representerar en mindre svensk stad och ett landsbygdsdistrikt. De var naturligtvis endast i begränsad mening »representativa» för Sverige i övrigt, men vi bör kunna dra vissa slutsatser som sträcker sig längre än till de två undersökningsområdena. I ett avseende avvek domstolarna dock i Östergötland åren 1607-1618. Länet innehades då av hertig Johan, yngre son till Johan III. Hertigen hade rätt att själv tillsätta domare och att ta upp vädjanden i mål som behandlades av underdomstolarna. Även om hovrätten fortfarande var sista instans tycks det som om dess inflytande varit mindre före hertigens död, dvs. hertigen har kunnat påverka rättspraxis på ett sätt somibland avvek från övriga Sverige. Ett exempel på detta är hans mandat 1614 mot horsbrott, ocker, trolldom och vidskepelse samt svordomar och ett mandat om straff för dråp och olaga jakt. Straffen i dessa mandat var ofta strängare än vad somgällde i riket i övrigt. Folke Lindberg har till och med sombarbarisk betecknat bestämmelsen omatt böter för enkelt hor skulle vara 100 daler. Den kvinnliga parten kunde slippa, men skulle då mista näsa, öron och lockar. Bötesbestämmelsen var knappast mer barbarisk än Karl IX:s proklamation 1608 att de som begått enkelt hor skulle dömas till döden. Däremot måste stympningen av kvinnan betecknas som grym i en tid då stympning blev allt mindre vanlig i svensk rättstillämpning. Det visade sig emellertid att hertigen ofta medgav lindring i straffet, på samma sätt som att hovrätten ändrade domarna för hor till 80 dalers böter för den gifta partnern.'^ Presentationen av vad som hände blir ibland ganska detaljerad, och läsaren frågar sig kanske med vilken avsikt. Mycket som vid första anblick har tett sig trivialt har dock visat sig ha en betydelse för att förstå hur det lokala rättssystemet fungerade, och detta är i sin tur nödvändigt när man skall tolka vad som försiggick. Till exempel är det lika viktigt att veta vilka mål som aldrig kom att leda till en fällande dom som att känna till de fall där domen avkunnades, omman vill ha en mer komplett bild av en viss typ av brott eller av domstolens roll som konfliktlösare. Den som inte vill offra tid åt detaljerade redovisningar hänvisas till sammanfattningarna. Linköping exemplifierar alltså i denna undersökning 1600-talsstadens rättssvstem. Den omfattade, enligt Folke Lindbergs beräkningar, cirka 1.000 personer år 1628. Det »egentliga» borgerskapet, dvs. handlande och hantverkare med familjer utgjorde enligt denna beräkning kanske hälften av befolkningen, som i övrigt bestod av ämbetsmän, kungatjänare, båtsmän och mer eller mindre fattiga. Bland de fattiga får vi dock förutsätta att en del var före detta idkare av borgerliga näringar. Andelen helt obesuttna torde vara relativt liten, jämfört med 200 år senare. Borgerskapets majoritet bestod av hantverkare, även om några handlande också fanns. Som handelsstad överflyglades Linköping av Norrköping, i synnerhet sedan den senare blivit stapelstad med monopol på Folke Lindberg 1941, s. 113-149.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=