429 ofta var tvungna att uppskjuta förhandlingarna till ett senare tillfälle för att inkalla ytterligare vittnen och upplysningar. Om vi utgår från att uteblivanden som regel komatt bötfällas under 1700-talet, kan vi konstatera att de förekom oftast i Säbrå och Östra Göinge. Den främsta förklaringen är utan tvekan att dessa domstolsdistrikt var ytmässigt störst, vilket medförde mer besvär för parterna att infinna sig. Särskilt i städerna var det lättare att delge parter och vittnen kallelse, liksomatt till och med ibland hinna sända efter dem under pågående sammanträde, om de skolkat. Detta gäller också i högre grad i det lilla Gullbergs härad än i Säbrå och Östra Göinge. De ovanligt höga andelarna i Säbrå från 1790 till 1839 och i Östra Göinge och Gullberg under 1830-talet är inte helt lätta att förklara. De kan till exempel vara tecken på att tinget inte längre spelade den centrala roll det gjort tidigare. Med tanke på att böterna för uteblivande var så låga, kan parter ibland ha funnit det värt pengarna att stanna hemma, om de ansåg sig ha viktigare saker att uträtta. Vittnen kan ha resonerat på samma sätt, även om de hade rätt till en viss ersättning för resan. I deras fall kan obehaget att vittna också ha avskräckt dem. Dock bör det tilläggas att alla dessa uteblivanden inte hindrade domstolen från att till sist fullgöra sitt arbete. Parter som uteblivit en gång infann sig i de allra flesta fall nästa gång och domstolen lät sig inte heller nöja om vittnen uteblev. De kallades på nytt och infann sig då som regel. Även om jag saknar statistik över antalet av denna anledning oavslutade mål, bör de ha varit relativt sällsynta, eftersom jag ytterst sällan stött på dem vid genomgången av domstolsprotokollen. De siffror som redovisats från 1600-talets slut till 1800-talets början står i kontrast mot resultaten från Gullbergs härad och Linköpings stad under 1600talets början. För Gullberg var den totala andelen fällda för brott mot domstolen av samtliga bötfällda under seklets fem första årtionden 0, 4, 3, 13 respektive 35 procent och för Linköping 4 procent under århundradets första decennium och 8 procent under 1640-talet. Vi kan förklara dessa låga andelar på två sätt; man bötfällde inte dem som uteblivit eller de flesta infann sig redan första gången. Under förutsättning att domböckerna redovisat allt som förevarit, vilket naturligtvis inte är alldeles självklart, måste den första förklaringen uteslutas. I så fall skedde det en förvånande ökning av trotset mot domstolen i Gullbergs härad under 1640-talet. Den kanske rimligaste förklaringen är ändå att domböckerna ger oss en skev bild av vad som hänt. Det är helt klart att protokollen under 1600-talets allra första årtionden, innan hovrätterna hunnit inskärpa vikten av att allt noteracfes där, var mer lakoniska och mer orienterade mot avslutade saker, än de skulle komma att bli senare. Det förefaller därmed troligare att 1640-talets ökning framför allt beror på att domstolen kommit att bokföra sin verksamhet mer noggrannt, och att den ökade statliga kontrollen bland annat innebar att man oftare tog ut sakören för uteblivande. Detta kan jämföras med Marja Taussi
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=