425 Tabell 2. Förseelser av rättens medlemmar och tjänstemän enligt saköreslängder: L=Linköping 1690-1749 och 1797-1839, H=Härnösand 1690-1839, G=Gullberg 1680-1839, S=Säbrå 16701839, ÖG=Östra Göinge 1770-79, 1800—09, 1830—39 samt stämningshstor; LS=Linköping 1770— 1 802 diverse år. LS L G S ÖG S:a Typ H Dåligt törda domböcker Nämndeman berusad i t)änst . För sen ankomst till rätten .... Vägrat sitta nämnd Förs. t|änst, mkl. tångspiilnmg Olagligt beslag av varor Summa 1 1 3 3 5 20 4 11 3 9 12 2 13 13 54 9 6 11 1 3 2 22 16 25 11 26 10 18 22 112 Källor-. Saköreslängder LRR, HRR, HRG, STL och ÖHRoch stämningshstor LRR. och många liknande fall rörde det sig knappast omnågon medveten opposition mot överheten. Detta var däremot fallet när borgaren Anders Sidenström stod inför rätta i Härnösand den 9 mars 1754. Några dagar tidigare hade han kommit med smädliga utlåtelser mot borgmästaren Martin Lundberg under rådmansvalet. Dessutom hade han varit berusad. Anders Sidenström erkände sitt brott och utlovade bättring. Därmed förklarade sig borgmästaren nöjd. Domstolen måste dock fälla Anders enligt 14 kapitlet, 7 paragrafen i rättegångsbalken att böta 20 daler, samt att göra avbön (vilken redan var fullgjord). Dessutom fick han böta 5 cialer enligt 1733 års förordning för att han varit berusad.'’ Här handlade det om auktoriteten hos rättens ordinarie ordförande, och exempel statuerades snabbt. Lika snabbt gjorde syndaren avbön, ett intryck jag fått av de flesta fall jag stött på oavsett plats och tidpunkt. Källorna berättar också ibland, fastän relativt sällan, om förseelser som begåtts av domstolens egna funktionärer inklusive representanter för de polisiära uppgifterna. Tabell 2 visar att den största enskilda kategorin är allmän försumlighet, i första hand fångspillning, dvs. att en fånge rymt vid en transport från en ort till en annan, varvid vakterna ansetts ha brustit i uppmärksamhet. Dessa fångtransporter förekom bland annat när en person rannsakades för brott begångna inomflera domstolsdistrikt, eller när han skulle till fästning eller andra inrättningar för att avtjäna straffet. Göta hovrätts resolutioner, som granskats för ett antal perioder, uppger inga domar för fångspillning 1635-49, en 16951704, 13 åren 1745-54 och 55 åren 1795—1804 för hela Östergötlands län. Det var alltså framför allt mot 1700-talets slut som fångtransporterna tilltog i en sådan omfattning att de blev ett rättsligt problem, i första hand en effekt av fästnings- och fängelsestraffets ökade användmg, samtidigt som man vid transporterna använde sig av mer eller mindre motvilliga lekmän somvakter. ^ HRR, 9 ni.ir.s 1754, p. 13.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=