XVII. Rättssystemets auktoritet Omovettighet, fylleri och uteblivande Den 9 mars 1804 dömdes skattebonden Harald Jonsson, Egeby, enligt 18 kapitlet, 2 paragrafen och 35 kapitlet, 4 paragrafen i Missgärningsbalken, kungligt brev 16 februari 1737 samt 3 kapitlet, 6 paragrafen i Missgärningsbalken för skuffande till en riksdaler, för svordom till 1:32 riksdaler samt för störande av tingsfriden vid Gullbergs häradsrätt till 13:16 riksdaler. Brottet hade skett två dagar tidigare i tingssalen och domen fastställdes av hovrätten.' En av de grundläggande frågorna, när det gäller att bedöma rättvisans sätt att fungera, är i vilken mån den förmådde att upprätthålla sin auktoritet bland parter och allmänhet. Det fanns särskilda, relativt höga, böter för brytande av tingsfriden och parter som uteblev fick också bidra till sakörena, dock med blygsamma belopp vid första frånvaron. Dessa överträdelser — och vissa andra — skulle kunna utgöra ett mått på domstolarnas auktoritet. Även i detta fall, liksomför så många andra brott, är den svåraste frågan i vilken mån siffrorna i första hand speglar domstolens finkänslighet eller parters och andras bångstyrighet. Tabell 1 presenterar antalet otillbörliga yttranden i tal och skrift vid eller mot domstolen eller någon av parterna, fyllerier och (enstaka) slagsmål i våra fem distrikt från 1600-talcts slut till 1839. I Linköpings stämningslista är antalet aktualiserade fall över huvud taget litet, eftersom brotten som regel inträffade inför sittande rätt och snabbt avdömdes. Ett undantag är »ovettigt skrivande», som ju kunde konstateras i förväg. Skriftliga utlåtelser finner vi framför allt i städerna, ett tecken på deras mer litterata miljö, men även i Östra Göinge förekom det vid 1700-talets slut och 1800-talets början relativt ofta att parter lämnade inlagor som av domstolen bedömdes somotillbörliga. Den i särklass största kategorin utgörs av vanvördigt tal i allmänhet, fylleri och oordentligt beteende vid domstolen, utan att det i saköreslängder eller stämningslistor framgått omden skyldige vänt sin aggressivitet mot någon eller några särskilda personer. Utan en noggrann genomgång av domböckerna— och ibland framgår det inte ens där - kan vi inte säga något bestämt om innebörden i de bötfälldas beteende. I några fall framgår det att utbrottet riktat sig mot en motpart. Som regel får vi inte veta om detta är en representant för åklagarväsendet eller en privatperson. Det är värt att notera att det i endast 14 fall i samtliga domstolsdistrikt gått att fastställa aggressivitet mot en offentlig åklagare ' GHR, nr 49, 1804.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=