421 har helt enkelt oftare valt en fredligare och juridiskt sanktionerad form för konfliktlösning. Kanske är det så. Men bortsett från det allra grövsta våldet har det i denna undersökning inte framkommit att annat våld skule ha minskat dramatiskt efter 1600-talets början i absoluta tal eller i relation till befolkningens numerär. Kontrafaktiskt kan det naturligtvis vara så att siffrorna skulle ha varit betydligt högre ifall man fortsatt att sköta sina materiella mellanhavanden på det gamal sättet med förlitande till den personliga äran i stället för via en vädjan till juridiska formler. Det är svårt att befria sig från tanken att mer opersonliga former skulle ha dämpat stridslusten, i varje fall på lång sikt. Kanske skall vi se den utveckling som Söderberg pekar på som en mer långsiktigt verkande kraft. Vid sidan av denna fanns andra, som också påverkade konfliktnivån i allmänhet under olika tider och i olika geografiska områden, vilket gör det svårt att finna en enkel lineär utveckling. Kvat stå»" att det tycks finnas ett starkare samband mellan brottmål och civila tvister än man i förstone kan tro och att man under 1700-talet komatt lösa de flesta konflikter inomden civila tvistens ram, i varje fall när det handlade omtvå parter somtillhörde den någorlunda besuttna delen av befolkningen. Civila mål involverade i förstone dessa, de enda som hade något att förhandla om, kanske en av anledningarna till att vi i det tidiga 1800-talets Linköping finner att de besuttnas andel bland dem som fälls för okväden, slagsmål och andra ordningsbrott minskat, medan de obesuttnas ökat. I den meningen skulle Söderbergs och Elias’ perspektiv gå att förena, såtillvida att det var lättare för samhällets ägande skikt att anamma tanken på en kontroll av sina affekter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=