419 våld inte har minskat alls eller i varje fall inte särskilt mycket under samma period. I städerna inträder tvärtomen mycket kraftig ökning av ordnmgsbrott och överträdelser av olika stadgor från och med 1700-talets slut i domböckerna. När det gäller egendomsbrotten tycks det inte heller ske någon markant förändring under en lång tid, omman tar hänsyn till befolkningstillväxten i domstolsdistrikten förrän i städerna under 1800-talets början, då antalet dömda ökar. Johan Söderberg för in ett intressant perspektivs när det gäller relationen mellan civila brott och våldsbrott i en egen genomgång av ett antal områden 1540-1660, kompletterad med andras resultat. Utgångspunkten är den klassiska diskussionen huruvida det skett en minskning av v^åldet över tid och — i så fall — hur detta skall förklaras. Norbert Elias’ teori omen successiv disciplinering av människornas affekter från senmedeltid och framåt presenteras tillsammans med ett antal alternativ, bland annat Alan Macfarlanes bild av ett England som varit »modernt» och »individualistiskt» i stort sett hela tiden. Söderberg är mycket kritisk mot att applicera Elias’ modell på den svenska utvecklingen. Han accepterar tanken att det kan ha skett en minskning av det grövre våldet över tid, men vill inte se detta som en effekt av en disciplinering som genomförts av i första hand statsmakten och som en diffussionsprocess från de högre samhällslagren till allmogen. Någon entydig skärpning av statsmaktens kontroll tycker han sig inte ha kunnat se i domböckerna. Likaså är han kritisk mot Eva Österbergs teori att militärstaten skulle vara den huvudsakliga förklaringen till en hög andel våldsbrott under 1600-talets förra hälft, en faktor jag själv tvckt mig finna vara vid handen i gränsområdet Östra Göinge under 1600talet.Han finner att det grova våldet var minst lika framträdande under 1500talet. I Söderbergs terminologi skedde det en »expansion av den interpersonella sfären i rumslig mening», vilket betydde att antalet civilmål och andelen parter boende utanför den egna socknen ökade i t.ex. 1600-talets Uppland. Man iakttar »en avtagande roll för mål kring våld och förtal i rättssfären». Det skedde en »övergång från person- till sakorienterade typer av mål». Han avvisar alltså Elias’ kontrollperspektiv och finner det rimligare att knyta förändringen till en »spontan utveckling, till en självverksamhet snarare än till ingrepp uppifrån». Gåtans lösning vill Johan Söderberg finna i ändrade förutsättningar för avtalsbildning. Den äldre traditionen vid ekonomiska transaktioner och tvister byggde på »personliga band, förtroende och löften», edgärdsmän, osv. Med en referens till Bourdieu finner han äran i Sverige i detta system vara bunden till individen, inte till släkten eller familjen. Detta skapade ofta situationer där man var tvungen att försvara den egna hedern med verbala medel, våld eller vid domstolen — därav många fall av våldsbrott och förtal vid domstolarna. Under 1600-talet kom man alltmer att förlita sig till skriftliga konFva Österberg 1983. J.tn Siindin 1986.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=