408 största antalet registrerades i Linköping 1834 i samband med den första svenska koleraepidemins utbrott. Då tillämpades den andra dominerande teorin om sjukdomarnas orsaker före upptäckten av mikroorganismerna vid 1800-talets slut, nämligen föreställningen att det handlade om contagion, dvs. en smitta som förmedlades via kontakt människor emellan. Karantäner hade tillämpats redan under pestepidemierna på 1600-talet och 1710-talet. Nu försökte man stoppa smittan genom att utse en särskild sundhetsvakt. Denna skulle stoppa personer somville komma in i staden vid tullarna. En del av demsomfick böta 1834 hade uteblivit från vaktstyrkan. Även övervakningen av renhållningen tycks ha intensifierats, då antalet bötfällda överträdelser ökade. Man handlade alltså i enlighet med båda teorierna.’^'’ I skuggan av koleraepidemin beslutade regeringen att varje stad skulle utse en särskild sundhetsnämnd. Dessa nämnder komi många städer aldrig att spela någon större roll, men åtgärden illustrerar hur de epidemiska kriserna ökade intresset för förebyggande åtgärder. Socialstyrelsens föregångare hade då bytt namn från CollegiumMedicum till Sundhetskollegium. I vilken mån försöken att förbättra städernas hygieniska villkor fick några väsentliga effekter på befolkningens hälsoläge har varit föremål för olika åsikter bland medicinhistoriker och demografer. Det är ett faktum att dödligheten, i synnerhet bland barnen, minskade i Linköping efter år 1810. Till en icke obetydlig del måste detta tillskrivas den smittkoppsvaccinering som inleddes på bred front redan under seklets första årtionde, men även hygieniska förbättringar kan ha spelat en roll. Det var exempelvis den varma årstidens barnadödhghet som minskade kraftigast, vilket skulle kunna innebära att så kallade vatten- och födoburna infektionssjukdomar var på reträtt. Detta skulle i så fall kunna förklaras av en bättre hygien. Motståndare till en sådan teori har ofta hävdat att en förbättrad tillgång på föda skulle vara den viktigaste faktorn bakom nedgången, men det är svårt att finna entydiga belägg för att till exempel Linköpings växande grupp av obesuttna skulle ha upplevt en väsentlig färbättring av sin materiella standard under 1800-talets första årtionden.*^ Liksom fallet var med brandförordningarna riktade sig kontrollen av de hygieniska föreskrifterna i hög grad mot fastighetsägarna. Det var med andra ord medelklassen och hantverksmästarna somdominerade bland demsombötfälldes. I Linköping finner vi också ett antal bönder, som bland annat fick böta för att deras hästar förorenat på gatorna. Aven drängar som körde häst eller pigor som tvättat på ställen där det var förbjudet kunde naturligtvis bötfällas, men totalt utgjorde de obesuttna endast 20—25 procent. Andelen kvinnor var 19 procent i Linköpings saköreslängder och 26 procent i Härnösands, dvs. något mindre än bland dem som brutit mot brandförordningarna. Böterna var oftast låga. Försummelse av sundhetsvakten ledde endast till en riksdalers bot Reinhold Castensson m.tl. 1988. Reinhold Castensson m.tl. 1988. Jan Sundin 199C (2).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=