403 Eld och hygien Natten till den 30 januari 1700 utbröt en eldsvåda i Linköping. Den rasade i stora delar av staden och förstörde bland annat rådhuset. Efter branden följde en svår tid för Linköpings innevånare. De inackorderades i de hus som fanns kvar och hos vänner ute på landsbygden i avvaktan på återuppbyggnaden. Magistraten var tvungen att hota plundrare med stränga straff, vilket dock inte satte några synliga spår i saköreslängderna. Orsaken till branden utreddes, varvid det visade sig att tullnären Anders Lenströms dräng, Sven Nilsson, bar skulden. Han uppgav att han gått till stallet på kvällen för att sko en häst. När han återkom efter att ha gått ut en stund brann det i halmen, förmodligen därför att en lykta stått på stallgolvet. Drängen förstod att han inte skulle kunna släcka elden och gick in och lade sig för att inte få skulden. När husbonden kom hem upptäcktes branden, men då var det för sent. Sven Nilsson dömdes till döden av hovrätten, men benådades av kungen. I stället skulle han undergå spöstraff två gånger och livstids fästningsstraff i Marstrand. Spöstraffen verkställdes, men Sven dog sedan i länshäktet i Linköping i april 1701. Dödsorsaken utreddes utan att någon klarhet kunde vinnas. Ett rykte påstod att en annan fånge vant inblandad, men denne lyckades rymma. Efter branden i Linköping beslutade man om ringning i hospitalskyrkans klocka varje kväll klockan 9 eller 10 och varje morgon klockan 4 eller 5. Nattvakter skulle blåsa i lur med jämna mellanrum under natten. Från och med 1760 instruerades vakten i stället att ropa varje timme. Vid midnatt hördes det då: Klockan är tolv slagen! Guds härliga milda och mäktiga hand Bevare vår stad för eld och brand. Klockan är tolv slagen!^' Många svenska trästäder drabbades en eller flera gånger av förödande bränder och det är naturligt att borgarna på olika sätt försökte skydda sig. Var och en förutsattes hantera elden med varsamhet, vilket inte var så lätt när den skulle ge såväl värme som ljus. Det förvånar därför att vi inte finner en enda lagöverträdare i rådstuvurättens saköreslängder under de två årtionden som följde på branden år 1700 i Linköping. Åren 1720-49 finns däremot enstaka nedlag. Orsaken kan naturligtvis vara att dessa böter var stadens ensak och inte redovisades, men resultatet av undersökningen tyder likväl på att övervakningen inte var så intensiv som den skulle komma att bli under århundradets slut. Trots detta förskonades Linköping från större bränder efter år 1700. I stadens stämningslistor 1770-1802 är medeltalet åtalade 2-5 per år. Allra störst var antalet r-olke Lindberg 1975, del 3, s. 95-101. ''' Folke l.indberg 1975, del 3, s. 32.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=