402 36 procent. De flesta komfrån den omkringliggande landsbygden för att sälja varor på marknader och torg. Intresset riktades alltså inte minst mot kontrollen av utomstående, medan interna angelägenheter ofta torde ha hanterats inom skråets och gillets ramar. Andelen utan titel bland dem som fälldes i Härnösand är hög. Bland de övriga fanns 30 procent medelklass och mästare och någa få bönder, änkor, hustrur och obesuttna. Även om bortfallet gör resultatet osäkert tyder det på att dessa brott mest begicks av de mer besuttna, vilket är logiskt med tanke på överträdelsernas karaktär. I Linköpings saköreslängder, där bortfallet av titlar var mindre, utgjorde medelklass och mästare likaså 30 procent, bönder 13 procent och änkor och hustrur 19 procent, medan obesuttna svarade för 24 procent. Stämningslistan för 1700-talets slut redovisar liknande proportioner mellan olika sociala grupper. På landsbygden beivrades inte handelsbrott särskilt ofta. Naturligtvis beror detta på att de flesta transaktioner ägde rum i städerna, men de små talen visar dessutom att kontrollen torde ha varit svår att uprätthålla mot till exempel olaga lanthandel. Totalt fälldes under samtliga undersökta år 12 personer i Gullberg, 13 personer i Säbrå och 7 personer i Östra Göinge för alla typer av handelsbrott. Av dessa hade 10 idkat olaga lanthandel. Andelen kvinnor var förhållandevis hög i Linköping (omkring 30 procent), medan den var betydligt lägre i övriga områden. Linköpings siffra beror främst på de relativt många fallen av mångleri, där kvinnorna var kraftigt representerade. När män bosatta utanför staden och de kvinnliga månglerskorna inkluderas, finner vi att endast en tredjedel av de bötfällda var manliga stadsbor. Medianen för de utdömda böterna låg vid 10 daler respektive 3 1/3 riksdaler, dvs. relativt lågt. Spridningen var dock stor. Som mest utmättes 169 riksdaler i ett mål i Härnösand. De flesta kunde dock betala. Andelen omvandlingar före 1790 var omkring 4 procent i såväl Linköping som Härnösand. Hur förhållandet var för fattiga månglerskor under 1800-talets början förtäljer tyvärr inte källorna. Ingen bötfälldes för att ha brutit mot regleringar av hantverkets utövande i Säbrå. I Härnösand, Gullberg och Östra Göinge under de perioder som undersökts uppgick de sammanlagt till 14 stycken, medan antalet i Linköping var 63. Av dessa fälldes 49 åren 1820-39 medan stämningslistan från 1700-talets slut endast upptar ett fåtal. Rubriceringarna var: olaga hantverk (27), överträdelser av skråprivilegier (21), användning av fuskare (13) och utövande av borgerlig näring utan tillstånd (2). En kampanj startade alltså under skråtvångets sista decennier. Den riktade sig mot personer utan mästartitlar och de obesuttna utgjorde cirka 70 procent av dem som fälldes. En knapp tredjedel i Linköping var kvinnor, vilka oftast hade bötat för att de mte haft tillstånd att bedriva en borgerlig näring.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=